Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Collinder: Ett land — många länder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Collinder
över fjällen; över den djupa Trondheimsfjordens lågland och
passen och Jämtlands vattudal driver regnmoln ända ner mot
Bottenhavet. Och där Kölen slutar, där slutar våra stora älvar.
De två sista, Dal- och Klarälvarna, rinner upp några kilometer
från varandra i Norge, men fyrahundra kilometer skiljer deras
utflöden, det ena i Bottenhavet vid Gävle, det andra vid
Göteborg. Däremellan finns inga stora floder; väl kan man om
vintern se dimma och snödis från västkusten fälla sin fukt bakom
Smålands Taberg, medan det är klart väder på östra sidan,
men det vattnet räcker bara till Nissan och Emån och en del
andra vattendrag och småsjöar i Småland och andra trakter.
Så är det därför vi har det klara, soliga sommarvädret på
Gotlands lövängar och på Ölands doftrika Alvar; vattnet från
Atlanten är uppsuget av bergen i Sydnorge, av Jyllands hedar
och Västsveriges skogar; det är det vattnet laxarna simmar i
vid Falkenberg och Laholm, det vattnet som skulle skymma solen
i Borgholm och Visby, om det inte hade blivit kvarhållet på
vägen.
Vi här i landet har det nästan lika besvärligt att göra
bekantskap med främmande länder som engelsmännen. Lite bättre
språkkunskaper har vi kanske, men i stället är vi desto blygare,
och vatten har vi på alla sidor utom mot Norge och en bit
finn-gräns. Rätt många språk har vi ju också inom landet: svenska,
lapska, finska, först och främst, och vidare den mäktiga skånska
nationens tungomål, dalmålet, västerbottensmålet och
gutamå-let, som väl är för många främlingar lika obegripligt som
tecknen på de romerska och centralasiatiska mynt som tagits upp i
tusental ur den bördiga gotska kalkjorden.
Till det märkvärdigaste vi har får man väl räkna lapparna:
en rest av stenåldern, några tusen människor som bebor
hundratal av kvadratmil, obeboeliga för andra; ett folk med en
gammal fin kultur, som följt andra vägar än vår, i stånd till höga
uppoffringar, med en obunden rättsordning inom den gräns där
fjäll och fjällhedar slutas om av havet och den odlingsbara
jorden. Ett folk lika primitivt och fulländat i sitt slag som
Arabiens kameljägare och fårherdar, hemsökta av varg och björn
även de; lika egendomliga som Polynesiens begåvade
stenåldersfolk, stora resande och upptäckare även de som araberna och
som lapparna här i norr mot Ishavet.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
