Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Collinder: Ett land — många länder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett land — många länder
Det är en oskattbar rikedom att ett och samma land kan
härbärgera två eller tre så skilda folkslag som lappen,
industriarbetaren och den skånske jordbrukaren. Och som vi kanske
sett, hänger det tillsammans med egendomligheter i vårt lands
läge och dess längd, med dess skiftande klimat och med
jordytans mångfaldiga utseende, med berggrund och jordarter danade
under oräknade årmiljoner av jordens inre eld, av landisar och
av forntidens försvunna hav.
Vi har den fantasibegåvade värmlänningen, de utåtvända
hallänningarna och rospiggarna, smålänningen med arbete,
vänlighet och fasta, muntra fädernedygder; vi har den tålmodiga
norrlänningen av många lynnen, som börjar vakna till större
företag, vi har dalfolkets stridslynne och humor och
gotlänningarnas saftiga ökultur. Och har ni märkt vilken gräns i
folklynnet som går vid Dalälven, när man far ostkustbanan norrut,
den gränsen där ekarna, adelsmännen och kräftorna tar slut?
Vi har olika bygder med olika historia, förfäder av olika
nordiska stammar, med olika vandringssagor och olika strider
bakom sig, och olika släktskapsband. Vi har en natur som ger relief
åt livet.
När för tusen år sedan norrmän från Island och Grönland
hade bott i tre år på Nordamerikas kust, kanske i närheten
av-våra dagars New York, så vände de tillbaka till Grönland, ingen
vet varför. En historiker har försökt sig på en förklaring: De
längtade helt enkelt hem, säger han. Deras boplatser på
Vinlands kust hade troligen ett klimat som Nordfrankrikes, deras
kreatur gick ute på bete hela vintern och vinrankan växte vild
om somrarna. Ändå gåvo de sig i väg. Det kan hända att de
funno livet för enformigt; årets lopp och landskapet hade inte
omväxling nog. Kanske längtade de hem till somrar vid jöklarna
i norr och till vinternätter med norrsken, och vårar när ljuset
kom och gräset blev grönt. De vände tillbaka dit, till en tillvaro
av mera allvar, mera djup och en större vingbredd, som de
voro vana vid, de och deras förfäder. Deras och våra.
Och skall vi nu instämma med den gamla franska damen
eller inte? Naturligtvis skulle man kunna svara ja. Ett liv är inte
nog för att lära känna ett landskap i grunden, ja, inte ens en
enda socken. Men vi kan inte ägna hela vårt liv åt sådant.
Och vi bör det kanske inte heller. Det är inte bara för att se
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
