Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Minnena och människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnena och människorna
kan brukas, så har de ändå mycket att berätta. Det gamla äger
ögon och talande tunga för dem som kan se och lyssna. H. C.
Andersen, Topelius, Selma Lagerlöf och Estaunié har på
oförlikneligt sätt tolkat tingens tysta språk, skänkt röst åt deras själ.
Vem minns inte till exempel Andersens berättelse om det gamla
kära huset som var dömt att rivas, med dess porträtt och
skulpturer, med dragkistan och tennsoldaten, med
gyllenläderstapeterna som predikade sin rationalistiska filosofi:
Förgyllning förgår,
men svinläder beslår!
Om museerna emellertid skall kunna fylla kravetattlåtadedöda
tingen tala, om de skall förmå väcka kärlek hos människorna
till det land, de slott och de kojor, där tingen levat oc-h där de
ännu på tusende ställen utgör verklighet, då måste nog
museerna ordnas på annat sätt än som — bortsett från vissa undantag
— hittills varit fallet.
Problemen är härvid väsentligt annorlunda i huvudstaden än
ute i landet, där svårigheten att finansiera de museala
organisationerna och att få sakkunniga krafter är mera framträdande.
I Stockholm är det framför allt stormuseernas pedagogiska
problem, som i stort sett förblivit olösta. Ty det viktigaste näst
föremålsvården är dock att skänka allmänheten, främst
ungdomen, effektiv ledning. Det är endast på den vägen som intresset
kan väckas, kunskapen bibringas och pietetskänslan växa fram
gent emot alla de gamla härliga kulturminnen som Sverige äger
i land och stad och vilka, rätt nyttjade, i århundranden kan utgöra
en kunskaps- och glädjekälla för tusenden och åter tusenden.
Den som redan som liten fått lära sig förstå vad museet eller
hembygdsgården med dess mångfald av ting har att berätta, kan
på ett helt annat sätt tillgodogöra sig kulturmonumenten, stora
och små, i våra gamla bygder. Resor genom landet kan
förvandlas till färder genom sagans och historiens riken. För
cyklisten blir runstenarna vid vägen eller gravhögarna i skogsbacken
inte bara stenar eller gräskullar utan en suggestiv illustration till
vikingatidens tankevärld och vanor, de kalla slottssalarna blir ett
stycke upplevd svensk historia. Vandraren, som ställer ned sin
ryggsäck vid fäbodstugan eller köper ett glas mjölk i
bondgården, förnimmer hur betingad hans egen tillvaro varit och är av
den uråldriga sociala funktionalism och gemenskap, varom all-
4. STF 45
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
