Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: Minnena och människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblo m
arkitekten Corbusier, 1933 besökte Sverige och studerade
Stockholm under prins Eugens ledning, tillfrågades han av en
tidning vad som gjort största intrycket på honom. Han svarade:
»De ting jag kanske mest fäst mig vid är tre. Nummer ett är
Skansen med dess samlade kulturminnesmärken från olika
stånd och skeden — ett storslaget verk. Nummer två är slottet,
detta spirituella ledmotiv för hela stadens fortsatta bebyggande.
Och nummer tre det är naturen själv, terrängen, vattnet, ljuset.»
Man skulle inte ha förvånat sig över om han som fjärde
moment för sin beundran anfört staden mellan broarna. Ty i hela
Norden finns ingen gammal stadsbild bevarad i så orört skick.
Det är en dyrbar nationell tillgång, på vilken det slitna ordet
»omistlig» verkligen är tillämpligt. Det tragiska är bara, att vår
moderna bostadshygien inte kan låta sig nöja med den brist på
luft och ljus som framkallar en god del av en medeltidsstads
skönhet. Kanske kommer ingenjörsvetenskapsmännen om några
årtionden att ha uppfunnit tekniska hjälpmedel som kan
ersätta de sanitära bristerna och definitivt rädda sådana
stadsbilder och stadsplaner. Ty det viktigaste är inte att bevara det eller
det huset i och för sig. Att rädda ett par gamla kåkar för att
några år senare slå ihjäl dem genom omkringliggande
femvå-ningskaserner är föga mening med. Det är den äkta, harmoniska
miljön som det är ett nationellt intresse att reservera åt
eftervärlden i så orört skick som möjligt. Kampen om Kolmätargränd,
som ännu inte är slutförd och vars efterverkningar nog blir
långvariga, gäller sålunda djupare sett inte frågan huruvida några
mer eller mindre ruckliga byggnader är förtjänta av pietet och
hänsyn på bekostnad av viktiga statsintressen. Den gäller själva
principen, om den enda medeltida murade stad som vi jämte
Visby har kvar i vårt land, om en i norra Europa enastående
stadsbild i fortsättningen skall få förändras mer än som hittills
skett, om hela kvarter och gator från Engelbrekts och Sturarnas
tid ovillkorligen måste offras för moderna behov.
Nu är det ju så, att det som en gång förstöx-ts aldrig kan
ersättas och att en utarmningsprocess ifråga om historiska värden
även i yttersta hand innebär att samhället berövas ekonomiska
framtidstillgångar. De kloka schweizarna har för länge sedan
insett detta. Man har där funnit att det i längden betalar sig
mycket bra att vårda sig om de historiska minnena. Det rives
där över huvud taget inga gamla hus av trafiktekniska orsaker.
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
