Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elly Jannes: Hemma i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elly Jannes
och rullar under mina ostadigt vinglande ben. Men solens
återsken i stenskravlets hornblände ovanför mitt huvud driver mig
vidare, tills jag står däruppe öga mot öga med midnattssolen.
Svartnat blod rinner i jokken där nere i deltalandet, rött töcken
stiger från Torneträsks lila vatten upp mot fjällens guldkonturer.
Och in genom alla de västliga dalgångarna kommer molnen
vältrande likt vattenfall från Atlanten, sveper solen, fjällen och
oss själva i töcken, tills vi, huttrande av väta och köld, måste
tina upp fingrarna på alltför hastigt svalnande termosmuggar.
Jag minns det overkliga och gäckande skådespelet när molnen
glesnade och solen långsamt, långsamt letade sig fram, först blek
som månen en vinterdag, så rödare och rödare tills den strålade
som den gör i astronomiböcker, omgiven av korona och
protuberanser.
Och jag minns det gråa tältet som vi plötsligt stötte på mitt på
fjällheden med strumpor på tork över de spända snörena och
odiskade kastruller på lut, de lurviga och sömndruckna
huvudena som oväntat tittade ut ur tältöppningen, ivriga efter
toppnyheter, den snabba kontakten som spanns mellan främlingar,
medan det nva dygnets sneda solstrålar tinade upp våra frusna
kinder.
Jag strövar på Stuor Järtas fjällsluttning över fjällgrönans
vitgröna matta och fjällglimmens karamellskära dynor, blickar
nästan med skrämsel in över Pårtefjällen glindrande isar, ned i
Sareks otillgängliga svalg och stup. Foten halkar i halvupptinad
tjäle. Marken klingar av tusen spröda toner, som längre ner ska
samla sig till en summande jokk. En snösparv hoppar tillitsfullt
framför mina fötter. Men högt i skyn gnäller fjällvråken, tröstlöst
som ett lindebarn i magknip. Annars är allting tyst, så tyst, att
jag, stadsmänniskan, måste tala högt för mig själv för att
överrösta markens eviga ringande, måste påminna mig att lappbyn
väntar där nere vid jokken, sex blågrå koner med ringlande rökar
ur. Snart ska jag sitta i en av konerna på en mjuk renfäll med
doft av björklöv och kaffe i näsan, karva stora stycken torkat
kött ur renbogen och glömma skräcken, som ville bergta mig
häruppe i isöknen.
Jag knegar i snö till knäna uppför Kebnekaises södra brant.
Har snö i pjäxorna och is i skarven mellan golfbyxorna och tre-
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
