Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elly Jannes: Hemma i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hemma i fjällen
Vid Storkläppsvallens lagård har korna samlat sig för
mjölkning. Men morän dröjer än i stugan, sitter vid elden och stickar en
strumpa av hemspunnet garn, rör då och då i kopparkitteln, där
messmöret långsamt tjocknar. Äldsta dottern får fram
våffeljärnet. Smeten väntar tjock och gräddgul i en skål på diskbänken.
Alla ungarna på kökssoffan har fingrarna i munnen, medan
våffelångorna stiger mot taket. Så sitter vi alla i rad på backen
och äter de guldbruna hjärtana med andakt, medan svalorna
viner i luften och två killingar gnabbas på gethusets torvtak,
skimrande vita mot Mittåkläppens svarta, sneda pyramid.
Jag ligger på rygg på ängen vid Mellätnos lugnt flytande vatten
och låter solen bryna mitt skinn efter morgondoppet. Blått
himlaljus silar in genom gräsets djungelvärld. Lätta molnfjun sopas
undan av midsommarblomstrets violetta kvastar. Mitt i världens
brunn ligger jag och känner himlen gunga. Måste knipa ihop
ögonen för att inte få svindel. Eller vända mig på magen och
följa kåtabyns uppvaknande. Först kommer Rassagubben och
gläntar på sin kåtadörr, sätter handen för ögonen och kikar efter
renarna, som står tält likt mygg på Allakvares snöfläckar. Sen
kommer gammelhunden och skäller på en singlande fiskmås,
som försvinner bortåt Virihaure. Ur Airas kåta slinker Stina med
en tom hink dinglande i handen. Hennes gång är mjukt
glidande som gräsets, när morgonvinden sveper genom det. Hon
hukar vid bäcken och fyller sitt ämbar med vatten. Varje rörelse
vittnar om balans och harmoni. Ibb-Anna, lilltösen, har på sin
lott att mata hundarna. Kanske är det blodsörpa hon har i
den hemtäljda träskålen. Musti, valpen får först. Sen blir Tjappe
i tur och allra sist gammelhunden. Medan han sörplar i sig
bottensatsen, håller unghundarna sig i närheten, ivriga att få
diska skålen med sina tungor. Nu börjar det ryka ur Pirtsis kåta.
Känner jag Anders rätt, sticker han vilken minut som helst iväg
till Virihaure och vittjar näten. Vill jag sitta vid årorna, när de
guldskimrande rödingarna dras upp ur det klargröna vattnet,
är det bäst jag skyndar att klä mig . . .
Så flätas minnena i varandra; den gången Lasse lärde oss vada
och den gången åskan råmade mellan fjällväggarna, den gången
Edvin sköt en järv och den gången Alma fick ont i portvinstån.
Somliga minnen kan förstås av alla, som någon gång vandrat
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
