Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Palmær: Husmorssemester på cykel och vandrarhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margit Palmaer
Den här dagen blev mitt eldprov — för att nu inte säga
vattenprov. Ty regnet, som trängde igenom regnkappor och kläder in
på bara kroppen, slutade inte förrän vid fyratiden. Men vi
försökte hålla humöret uppe så gott det gick med visor och vitsar,
medan vi ihärdigt trampade oss igenom ödsliga skogar och
myrmarker, backe upp och backe ned. I Bondstorp öppnade sig
bygden, blev bred och mäktig, så slöt sig skogen åter omkring oss,
landskapet blev kuperat och ganska vilt bortåt Stengårdshult, där
halva Småland tycktes möta upp per bil och cykel och
apostlahästar till ungdomsgudstjänst. Men småningom kom vi ur »den
farliga zonen» och ner till den gamla Nissastigen, passerade
Öre-ryds genomgångsläger, där norska flaggan var hissad och glada
gutter gick på vakt utanför de röda barackerna, samt nådde vid
sjutiden det kooperativa gummisamhället Gislaved. Här pustade
vi ut ett slag och fick mat, men någon tid till sightseeing blev det
tyvärr inte, för ännu var det nära milen kvar till Villstads
vandrarhem, och det värkte i alla muskler och leder.
Jag skickade pojkarna i förväg för säkerhets skull och
trampade själv så sakteliga efter. Det skulle föra för långt att här gå in
på alla äventyrligheter som inträffade, innan vi ungefär vid
halvelvatiden hittade varandra i Villstads gamla brunnssalong — eller
var det kanske skola? — i den sovande brunnsparken. Nog av,
dit kom vi, även jag — dock först sedan pojkarna sänt ut en
räddningsexpedition efter sin på alldeles tokiga vägar irrande
mamma.
Detta var ett vandrarhem av en annan, kanske inte riktigt
fullgången typ men inte utan sitt poetiska behag av forsbrus och
gammaldags brunnsromantik under vänligt susande ekar och
lönnar i det höga gräset. Inte en levande själ syntes till heller,
och kanske var det detta, som gav stället dess tycke av
Törnrosa-sömn.
Men inte långt från Villstad ligger Smålandsstenar med de
vittberömda domarringarna — i motsats mot vad man kunde vänta
ett högst modernt och effektivt funkissamhälle i bästa småländska
nybyggarstil. Efter något letande fann vi också stenarna, där de
stod, fem hopkurade domarringar på ett kält och oskyddat gärde
intill en rödmålad bondgård.
Medan vi åt vår bastanta frukost hos fru Stål i Smålandsstenar
hände något. Rätteligen skulle vi nu ha vänt framhjulen västerut,
mot Västergötland, och via Mårdaklev och Köinge tagit oss till
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
