Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredric Bagge: Blekingetur i snipa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blekingetur i snipa
Vi låg och lyssnade till havet på avstånd och småfåglarnas
prassel i buskarna utanför tältet. Reflexrörelserna från dagens
sjöhävning vaggade oss snabbt och obevekligt i en sömn, som
hindrade all både medveten och omedveten tankeverksamhet
rörande tältplatser, kor och kospillning.
Vinden stod sig, när vi nästa morgon klättrade upp på berget
för att med bister skepparmin ta en översikt över
väderlekssituationen. Vattnet var kallt så det värkte i tårna vid morgondoppet
men klart som kristall. Badvattnet vid sydkusten är ibland inte
tempererat för folk med anspråk på 20 grader eller däröver, och
i Karlshamn är halva detta gradtal icke ovanligt i den varma juli
månad. Den som är morgonhuttrig och stel i ryggen efter det
hårda nattlägret är emellertid tacksam för det kyliga badet. Det
ger nv fart åt blodet och aptit till frukosten, som i vårt fall
dukades upp i »Tärnans» akter.
Saltärna är en ö sydväst om Ronneby och får väl räknas som
västlig utpost i Ronneby skärgård. Den blickar ut över öppet hav
åt söder, men på nordsidan är den endast med ett smalt,
kilformigt sund skild från fastlandet. Sundet är brett i öster men
trångt som ett nålsöga i väster. Vi krånglade oss in genom
nålsögat och lyckades efter diverse manövrer göra en godkännbar
landning vid fiskarens brygga, som här fått ett skyddat läge för
vind och sjö.
Saltärna är ur många synpunkter givande för den som vill
lära känna Blekinge. Vi var ju inte ute för att söka fornlämningar
eller bese märkligare byggnader eller konstverk, och Saltärna
hade inte heller något av detta att komma med. Där finns endast
en bondgård, en fiskarfamilj och två sommarstugor, och
invånarantalet har väl aldrig överstigit dussinet personer. Att ett dygns
vistelse på denna lilla plätt kunde ge så mycket av ökad insikt
fordrar kanske därför en förklaring, och den kommer här.
Till en början har Saltärna den nästan sydländska växtlighet,
som —■ om inte överallt — dock utmärker det blekingska
kustlandskapet. Vi gjorde en kvällspromenad och plockade
kantarel-Jer. Marken var fläckvis gul av dem. Vi trängde oss fram i
småskogen, där spindelväven glänste mellan grenarna, och innan vi
kommit fram till sydvästra udden måste vi taga oss igenom en
skog, där ormbunkarna bildade en hart när manshög
undervegetation. Det var överväldigande. Udden själv var ett berg a V ble-
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
