Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Om sommaren sköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg
aftonrodnans läste över Siljan» begynte kaffedrickningen, och
under allsång och vilda lekar, småningom mynnande i dans, gick
vår sista glada kväll till ända.
På söndagen togo vi ett sorgesamt avsked och reste åt olika håll-,
trots att ingenting just då tycktes så onaturligt som att vi skulle
skiljas för att kanske aldrig mera råkas igen.
Men det finns en eftersläng, som kallas samkväm för
sommarens sällskapsresenärer. Då träffas för en kväll åtminstone de,
som bo i samma stad, sjunga, dansa och dryfta sina minnen,
och brev och telegram från bortavarande reskamrater läses upp
och tas emot med acklamation. Och kanske råkas man en annan
gång på en annan resa. Ty lusten fattas vanligen inte, det märks
på många sätt under ett sådant samkväm.
Att resa i sällskap har man ju länge gjort. Men att resa på
sällskapsresa är troligen en av senare tiders uppfinningar.
Många rynka i individualistisk självtillräcklighet på näsan åt
sådana färder: »jag vill rå mig själv och alls inte drivas fram i
flock och farnöte med en hop främmande människor» etc. Detta
är naturligtvis en utomordentligt aktningsvärd synpunkt. Men
det individuella resandet förutsätter, för att ge full valuta,
tillgångar, resvana, kunskaper om land och folk och en allmän
förmåga att ta sig fram och göra bekantskaper, som det inte är var
man förunnat att äga. Vetgiriga personer med begränsade
tillgångar få, särskilt om de äro bekajade med blyghet och andra i
sammanhanget besvärande hämningar, ofta mycket större
behållning av att resa kollektivt; att sätta sig ensam på ett pensionat
är inte alltid så lustigt, och det är inte så sagt att hjärtevännen har
tillfälle att göra sällskap på en cykeltur eller rundresa just då det
passar en själv. Utflykter bli dyra, och inte vet man heller alltid
vart de lämpligen böra ställas, om man inte består sig med en
sakkunskap om trakten, som den ovetande utbölingen ganska
sällan har.
Men på en sällskapsresa får man automatiskt sällskap.
Uppehälle och utflykter kosta ingenting mot vad de annars skulle ha
gjort, färdledaren tar hand om alla bekymmer, tågtider etc. och
delar frikostigt med sig av sitt vetande om trakten och dess
agre-manger, och är man inte en slöfock eller bitvarg — i sådana fall
bör man undvika sällskapsresor! — blir det hela både nöjsamt
och nyttigt. Och vilken ljuvlig sak är det inte för dem, som i
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
