Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Vår fornkultur i naturhistoriens ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår fornkultur i naturhistoriens ljus
tiska fruktvinge. Naverlönnen är nu en raritet i vår flora; den
växer vild endast i sydöstligaste Skåne. Och vindruvorna ha
icke varit några krukrussin, utan ha plockats i traktens skogar.
Detta är inte så märkvärdigt, om man betänker, att sjöarna den
tiden voro fulla av Trapa.
Var ha då dessa stenåldersbönder haft sina tegar? Förvisso på
sandmarken, som vi nu tycka knappast duger till odlingsmark.
Men den såg annorlunda ut då än nu. Pollendiagrammen —
bl. a. från en mosse strax invid Mogetorpsboplatsen — upplysa
om att, när denna beboddes, växte det ekskog på den nuvarande
tallmarken. Och därjämte, att tallen infann sig, just samtidigt
med att boplatsen övergavs. Det var en fet, lättbrukad
lövskogsmylla, som stenåldersbönderna här hade att så i. Florin har
kunnat bevisa detta genom att havet vid boplatsernas tid stod strax
nedanför dem och att dess strandsand är brun av nedspolad
mylla och full av krukbitar, som nötts runda i strandskvalpet.
Och det är just när det salta vattnet försvinner ur
Mogetorps-mossens lagunbäcken, som omkastningen sker från lövskog till
barrskog. Den omkastningen betydde också, att jordmånen
snabbt förändrades till mager barrskogsjord. Och den innebar
det första steget mot ekskogens undergång. Den i sig själv magra
sandmarken var den första, där värmetidsskogen måste ge upp
inför den begynnande klimatnedgången.
Det är ju ett helt litet detektivdrama, som Sten Florin lyckats
rulla upp för oss. Vem boven är, som för 5 000 år sedan
bokstavligen tog brödet ur munnen på Katrineholmstraktens bönder,
kan det inte vara någon tvekan om. Det måste ha varit
klimatet. Klimatomkastningen, som ödelade Vrå-folkets åkrar och
tvang det draga sina färde, är välbekant från en mängd
torvmossar både i det övriga Södermanland och annorstädes. Vart
Vråfolket tog vägen veta vi naturligtvis icke. Kanhända var det
längre ut i den dåtida skärgården, där fiske och sälfångst gåvo ny
bärgning. Men: efter någon tid — kanske ett par århundraden —
finna vi, vid en lägre strandnivå av det till följd av landhöjningen
undanvikande havet, en ny bondebosättning, mycket lika
Vråtidens, men något torftigare. Ej heller den blir långlivad. Den
upphör omkring 2 000 år f. Kr., när stenåldern står inför sitt slut
och dess övergångsskede till bronsåldern — hällkisttiden — tar
vid. Och då sker en av de verkliga revolutionerna i våra förfäders
livsföring.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
