Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Vår fornkultur i naturhistoriens ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår fornkultur i naturhistoriens ljus
som icke är bepröfwad, riktig och pålitelig, icke eller kan blifwa
stående, hwarken med wårt k. Fäderneslands afgamla historie,
eller den gudomeliga» och »at hela wår Nation kan blifwa
öfwer-hopad med spe och åtlöje, harm och förtret». Nu, tvåhundra år
senare, är utforskandet av Sveriges nivåförändringar efter
istiden förebildligt inom internationell vetenskap; och landhöjningen
har blivit en grundval för vår forntida bebyggelses historia.
Den nordiska landkroppen har efter istiden höjt sig
bucklefor-migt. Höjningen var störst i början, men fortsätter ännu i dag.
Höjningsbucklans krön ligger vid Ångermanlands kust, och dess
nollgräns rundar Skåne. Där höjningen är kraftigast, stiger nu
landet ur havet med ungefär en meter på århundradet. Sedan
den yngre stenålderns början — omkring 4500 f. Kr. — har
upp-lyftningen varit nästan exakt det hundradubbla. Steg för steg
har fornhavets botten — med dess bäddar av lera eller finsand
— torrlagts. De öppna vikarna och fjärdarna ha blivit
åkervidder. I fornskärgårdarna resa sig öarna som skogsbackar och
bergshöjder ur ett nätverk av bördig bygd. Fornfjordarna äro leende
dalar, där gårdarna ligga tätt utefter bergsidorna, med sina
åkerägor på den gamla havsbottnen.
Under årtusendenas lopp har Sveriges kartbild undan för
undan ändrat konturer. Bälte efter bälte av landvinningar från
havet togs i besittning av allt yngre bebyggelseformer. Skede för
skede under stenåldern, bronsåldern och järnåldern finna vi
forn-lämningarna allt längre ned mot den nuvarande kusten. Och
ännu från medeltiden och nyare tiden spåra vi strandlinjens
förändringar, t. ex. i utflyttningen av åtskilliga
Norrlandshamnar, men även vid flera av Mellansveriges gårdar och samhällen.
Storhetstidens magnater byggde ofta sina slott med direkt
anknytning till dåtidens strand. Nu kunna hela anläggningarna
ligga på torra land och därför vara svårförståeliga i sina detaljer.
Då landisen smält, förband ett tiomilasund över Mellansverige
Östersjön med Västerhavet. Tiveden, Tylöskogen och Kolmården
voro öar däri, och Kilsbergen bildade sydligaste utposten i den
täta skärgård, som inramade det nordsvenska fastlandet. Men
snart skapade landhöjningen ett näs mellan Sydsverige och
Nordsverige. Det låg där nu järnvägen mellan Laxå och Kristinehamn
går fram, och ännu vid värmetidens början — c:a 7000 f. Kr. —
var det knappa två mil brett. Detta näs var under hela äldre
stenåldern den enda invandringsvägen från söder till Nordsverige
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
