Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ullenius: Primitiv fångstkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Ullenius:
PRIMITIV FÅNGSTKULTUR
A nnu efter årtusenden sjuder fångstmannablodet stundom upp
även hos oss ordinära skrivbords- och affärsdisksvenskar av
1900-talets årgångar. Det är dock en säsongföreteelse, alltmera
rar, ja ofta blott hägrande i en ouppfylld önskedröm. Upptakten
är alltid med små förändringar densamma. Där står man lutad
över järnhandlarens disk tummande och granskande minst två
sorts fiskdrag, ett för gädda och ett för abborre. Man nästan
smeker dem. Ånej, egentligen prövar man dem sakkunnigt. Halvt
omedvetet går man igenom fiskens reaktioner, när svirveln rör
sig i ekans kölvatten, när det plötsligt glimmar till två fot utanför
vasskanten av förrädisk mässing. Med själen långt mer än med
fingrarna känner man efter, om det är ett gott fångstredskap
just för det fiskslaget, på de där alldeles bestämda ställena ni
vet, nedre Halsövassarna eller bakom udden, där Karlsson rodde
oss i fjol. Associationerna kommer och går. Själen befinner sig
redan på semesterfångstplatsen många mil från stån. Och hur
väl känner man inte sina pappenheimare! Gäddan, ja den
hugger nästan som en fjädrande piska i slaget. Men då ska det vara
i nedan och en silverglänsande sked på draget. Abborren däremot
— ah, när han är stor, drar han mot botten som en ordentlig
tegelsten — tycker bäst om en kopparfärgad tunn sked.
Ett är visst och det är, att denna kroppsliga och själsliga
upplevelse av redskapet och djuret som skall fångas, är av samma
slag hos den semestrande skrivbordsmänniskan som hos
stenålderns primitive fångstman.
Vet ni vad som menas med en god dödare?
Från ett storkök i en gammal norrbottnisk skogsbondegård
minns jag i det för övrigt välfejade bössgarnityret på ena
långväggen en dubbelpipig hagelbössa, ganska kantstött och med
spräckt kolv. Den rekommenderades mig en gång vid en jakt
som »en god dödare». Jag fick också vid flera tillfällen erfara,
att detta höll streck på ett nästan sällsamt sätt. En god dödare,
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
