Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ullenius: Primitiv fångstkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Ullenius
tern. Älgspjut med ungträd som fjäderanordning gillrades även
över stigar, där djuren hade sin gång, och »bås» liknande burar
av timmer byggdes som fällor för björn, varg, lo och räv. Ännu
vid 1800-talets mitt kunde fångsten på ett sådant flakaland bli
överdådigt rik. Från Edefors i Lule älvdal berättade en gammal
man för mig, hur det gick till, när han som pojke fick följa sin
far och vittja av flakalandet sista gången innan snön föll. De
hade häst och släpa med sig men hade fått så mycket tjäder och
orre i Hakarna, att man fick köra hem två gånger med fullastad
släpa. Men även på vinterfångsten kunde kälken, som man drog
efter sig i skidspåret, bli fullastad. Bilden av 1860-talets
norrbottning dragande den fullastade fångstsläden efter sig i skidspåret
påminner slående 0111 Atte, kallad den övermodige, i Olof den
Heliges saga — en 1000-talets man alltså. Men det är också en
fångsthistoria från forntidens slut.
»Atte, som var en stor jägare, for ut i skogen med skidor och
båga, och fångade på fjällen en sådan mängd gråverk, att han
därmed hade fyllt sin skidsläda, så att han ej kunde draga något
mera, varefter han begav sig på hemvägen. Då han i detsamma
fick se en ekorre och förgäves skjutit efter honom, blev han vred,
lösgjorde slädan och for efter ekorren. Ekorren höll sig alltid där
skogen var tätast, stundom vid trädrötterna, stundom uppe i
grenarna och svängde sig från det ena trädet till det andra. Så ofta
Atte sköt efter honom, for pilen antingen över eller under, men
aldrig for ekorren längre bort, än att Atte kunde se honom. Atte
var så envis med denna jakt, att han fortfor därmed hela dagen,
men fick ändå ej ekorren. När det mörknade, kastade han sig ned
på snön, och låg där över natten, efter sin vana. Emellertid
uppkom yrväder, och då Atte dagen därpå farit åstad för att uppsöka
sin skidsläda, fann han den icke utan for hem efter så förrättat
ärende.»
Skildringen av Atte och den »förgjorda ekorren», som narrade
av honom hela jaktbytet, skulle icke på något sätt ha förvånat
min gamle fångstman från Edefors. Han hade själv mer än en
gång varit utsatt för eller hört talas om liknande förgörning.
Så har forntiden levt och lever ännu kvar ibland oss,
gäcksamt skymtande utanför det närmaste blickfältet för de flesta,
men ändå delvis uppnåelig även för en semestersvensk med lust
för upptäckter i eget land.
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
