Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Förhistoria under kåtans rökfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhistoria under kåtans rökfång
offrade för gott renbete och lycka på flyttningsvägen, för
renlycka och barnlycka och välgång i livets alla skiften. Gällde det
själva livet eller någonting annat ytterst allvarligt, dög det endast
att komma med det allra bästa, var det så den största och
vitaste renoxen, smyckad med band och ringar i hornen.
Många seitar och offerställen är nu både glömda och gömda i
riset. På andra ställen är den heliga platsen känd — men tom.
Den gamle guden har skändats och vräkts i sjön eller vältrats
utför ett stup av nitiska kristna. Eller ock har den med svett och
möda och många faror, åska, storm och andra tecken på gudens
ovilja förts av forskare eller samlare till något museum.
Sommaren 1945 satt jag nere i Laisvall och kom på förtrolig
fot med en gammal hedersman. Han anförtrodde mig då, att
han som pojke varit med om att slå ihjäl en gammal avgud.
Det var uppe i sommarbeteslandet i Arjeplogsfjällen, på en liten
kulle över släktens gamla renvall. Det var över femtio år sedan
dess, han var tolv år då och i sällskap med ett par äldre
kamrater. Pojkarna var oförvägna och trodde inte på de gamles skrock,
och så började de kasta sten på seiten. Men han var hård, den
rackarn. Han såg ut som en fågel med näbben mot skyn. Näbben
skulle de väl åtminstone få av, och så siktade de på den. Till slut
slogs också en bit av, och de unga bildstormarna avslutade sitt
dåd med att vältra seiten utför backen. Därpå sprang de sin
väg, men — det kändes som om någon var efter dem. Och ingen
av dem hade sedan satt sin fot på platsen. Kamraterna var nu
döda. Min sagesman var den ende som kände det stället och vad
som där hänt.
Jag lyckades få honom att följa mig till platsen för det
ungdomliga dådet. Han återfann också seiten, trots att den låg djupt
nersjunken i marken och gräset vajade över den. Vi hjälptes så
åt — en tredje man var då med — att vältra stenen upp på sin
gamla plats, och där restes den så som den stått när den dyrkades
förr i världen. »Näbben» var verkligen något illa åtgången.
Men annars var den guden alldeles som förr, sa min gamle vän,
och det verkade, som om han kände en viss lättnad. Om man
inte direkt trodde på en gammal gud, så kunde denne åtminstone
få stå i fred, eftersom förfäderna satt sin lit till honom.
Så fick en slagen gud sin upprättelse, och där står han som
ett ganska levande vittnesbörd från vår religions förhistoria. Han
kan vara lika god som Odén och Asa-Tor.
11. STF 46.
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
