Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Förhistoria under kåtans rökfång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker
lagg, och den gick av, när man tog upp den. Men upphittaren
var en förståndig karl, som tog vara på bitarna. Några dagar
senare kom jag den vägen fram, och då fyndplatsen inte var
rörd, kunde jag både mäta djupet, 65 cm under jordytan, och
ta jordprov. Pollenanalysen daterade sedan fyndet till tiden
1200—-1500 f. Kr. Och det roliga med denna skida är, att den
har både den arktiska och den bottniska typens kännetecken.
Vad detta månde leda till för slutsatser, får väl den
vetenskapliga diskussionen så småningom utvisa.
Hurudant var själva livet i den förhistoriska hydda, som vi
ser en reminiscens av i våra dagars lappkåta? Var det rena
idyllen eller ett hårt och glädjelöst liv med bekymmer för den
dagliga födan och skräck och fasa för allt ont?
Frågeställningen påminner både om den som med en suck talar
om »den gamla goda tiden» och den som ironiskt citerar den
sucken och menar, att allt var svårt förr i världen. Ett tämligen
acceptabelt svar ges faktiskt i kåtan.
Himlen kan hänga tung över markerna, så röken inte kommer
upp genom räppen utan svider som etter i ögonen på dem som
krälar på kåtagolvet. Höstmörkret är lika svart och vinterkylan
lika bitande nu som förr. Skare och flen kan hota renarna med
svältdöden, björn och järv och varg kan riva upp hjorden.
Sjukdomen kan komma smygande, lika hemsk och farlig som när
den som en demon var utritad på trolltrumman. Det finns ont,
nu som förr.
Sitter då folket i kåtan med ångesten målad i ansiktet, eller
är stämningen tung, tryckt och fientlig? Är allt jämmerligt och
bedrövligt? Nej, sannerligen inte. Det vore inte illa, om
stämningen var lika sorglös, hjärtlig och god i alla storstadsvåningar
och förstadsvillor.
Jag tänker på gamle byordningsmannen Pavvals kåta i ett
viste i Tuorpon. Mor — farmor till en rad ungar i kåtorna runt
om — sitter med pipan i munnen och flätar ett skoband i knät.
Hennes ansikte är lugnt; det utstrålar en stillsam harmoni,
som fyller det lilla rummet. Hon är överens med livet, ser kanske
dess ödestrådar flätade samman som det röda, gröna och gula
ullgarnet i skobandet. Gubben hennes ligger bakåtlutad mot
renhudsbädden under kåtaväggen och pratar med en av sönerna,
som kommit in för att rådgöra med far sin i någon renangelägen-
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
