Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Arbman: Ur Bohusläns bildkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Bohusläns bildkrönika
neby och Bottna socknar, möter vi en grupp av annan karaktär,
och vid Backa i Brastad ytterligare något annat, men alla dessa
ristningar har likväl en starkt gemensam prägel.
Utanför Bohusläns granitområde besöker vi Lökebergs i
gneis-klippan djupt inhuggna figurer och därmed lämnar vi Bohuslän
och färdas över till Dalsland. Från Mellerudslätten, längs
Kroppefjälls utlöpare, når vi sjön Råvarpen med Dalslands största
ristningar i de mjuka lerskiffrarna vid Högsbyn i Tisselskog.
Man måste vara tidigt uppe, då man skall studera hällristningar.
När solen ännu står lågt, sveper ljuset liksom från en strålkastare
över hällarna och även grunt inhuggna figurer träder fram under
några korta morgontimmar, för att sedan försvinna. Om man
färdas några kilometer söderut från Tanumshede, kommer man
fram till en stor slätt, vars västra sida kantas av ristningar. Vägen
är nylagd och bryter sig okänsligt fram genom landskapet, halvt
övervuxna står ännu kortare sträckor kvar av den gamla vägen,
som sedan urminnes tider följt bergsstupen och dalgångarnas
kanter. Den går längs den slingrande ån Alnan, som längre ned
får fritt lopp över slätten, och just där terrängen öppnar sig
lyser Vitlycke-ristningens häll fram genom lövträdens grenverk.
Det är den stöx-sta hällristningen i Bohuslän.
Liksom flertalet av de bohuslänska ristningarna är den
belägen på gränsen mellan brukningsbar jord och karg mark;
hällen sluttar ned mot den öppna bygden, mot lerslätten, som
huvudsakligen bildats av det siam, den en gång betydligt större ån fört
med sig. Mellan hällen och slätten växer nu en tät lövträdsridå,
men den är endast en generation gammal.
När man kommit innanför trädbältet, kan man, om det är en
solig dag, knappast se något annat än den lysande, vita hällen,
där tallkronornas skuggor rör sig. Men efter hand, då man vant
ögat, kryper figurerna fram, en efter en, och fyller hela ytan.
Det första man ser är en rad små gropar, älvkvarnar, som likt
ett mårdspår i nysnö löper tvärs över berget. På sidorna om
spåret står tre krigare med sköldar och lyftade yxor. Figurerna
är långa, nästan trådsmala med hängande ben; den övre mannen
tycks rent av sväva omkring i luften. Och så följer den ena
figuren efter den andra, en hel flotta av starkt stiliserade skepp och,
utströdda över hällen, människofigurer och små tunna djur. Man
kan inte se en bestämd gruppering, men det är ändå en viss rytm
13. STF 46.
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
