Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Arbman: Ur Bohusläns bildkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Bohusläns bildkrönika
han i en annan man, som ser ut att sitta på en stol. Man skulle
närmast vilja tänka sig att hjorten kryper samman, därför att
mannen griper tag och drar i svansen, men ser man närmare
efter, skall man finna en annan förklaring. Bakbenens svällande
vådor visar tydligt, att det inte är en verklig hjort utan att det
är två män, som har dragit en hjorthud över sig. Scenen återger
tydligen ett kultupptåg.
Professor Ivar Lindquist har satt hällristningarnas hjortbilder
i samband med ett sentida folkupptåg på södra Själland, att
skjuta hjorten. Under fastlagen jagades en till hjort utklädd man
från gård till gård; man sköt efter honom med löst krut till dess
att han låtsades stupa i den sista gården i byn. På en släde fördes
den döda hjorten till den gård i byn, där gillet skulle hållas.
Liksom bocken ansågs hjorten vara bärare av makten i åkern,
som alla skulle bli delaktiga av. Det är väl troligt, att dessa sena
hjortspel härstammar från urgamla realistiska riter, som förlorat
det mesta av den ursprungliga innebörden.
Vid Backa kantar ristningarna den brukbara marken. Mest känd
är bilden av en stor man, av befolkningen sedan gammalt kallad
»skomakaren». Det är kanske en gud, som höjer händerna och
lyfter en yxa, en parallell till Litsleby-ristningens spjutslungare.
Här är vi i utkanten av det bohuslänska hällristningsområdet. I
stort sett är seden att hugga in bilder på de flata hällarna bunden
till landskapets granitområde. Där gneisen kommer, finner vi
endast undantagsvis några ristningar. Gneishällarnas ojämna ytor,
deras starkare nötning av väder och vind gör dem mindre
lämpade för bildframställningar. Man har antagit, att själva
handlingen, ristandet som sådant, var en rit, och att de färdiga figurerna
saknade värde. Om så vore fallet borde det inte ha mött något
hinder att rista i gneisen. Snarare har man i stället undvikit
gneisen därför att ristningarna på sådana hällar aldrig kom att
framträda tydligt, att synas liksom de stora mäktiga
ristningstavlorna på de släta granitytorna.
Men stundom har man likväl använt sig av gneisbergens
hällar. Skiljelinjen mellan granit och gneis går i Gullmaren, och på
den halvö, som skjuter ut längst inne i Gullmarsfjorden, finns
gneisområdets enda verkligt monumentala ristning. Där den
öppna marken trängs samman till en smal äng och skogen
pressar sig på från sidorna står ristningen vid Lökeberg. Den står
verkligen på den brant sluttande ytan, som reser sig ojämn och
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
