Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Arbman: Ur Bohusläns bildkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Arbman
Dalslands viktigaste hällristningsområde ligger vid Högsbyn i
Tisselskogs socken. Vägen dit upp från den öppna Dalboslätten
slingrar genom skogsbygden i Kroppefjälls utlöpare. Parallellt
i nord-sydlig riktning går de smala bergsryggarna, som isolerar
dalgångarna från varandra, och likt sammanhängande band
sträcker sig de smala sjöarna nere i dalbottnarna. Skogen tränger
sig tätt inpå bygderna.
Bergformationen är här inte som i Bohuslän hård granit utan
en lös grå lerskiffer. Man kunde i skiffern arbeta fram figurerna
på ett helt annat, enklare sätt. Med en skarp udd, kanske en
flintspets, kanske ett metallverktyg — vi vet inte hur gamla
ristningarna vid Högsbyn är — har man skurit in konturen och
sedan har hela bildytan innanför ritsen knackats ned. Då det
gällde enklare mönster, ett grankvistmotiv, ett rutnät, en fyrkant
eller något liknande, nöjde man sig ofta med de skarpt inskurna
linjerna. Så skarpa står de ännu i dag, då de kommer fram under
mossan, att man frågar sig, om de ej kan vara ristade av senare
tiders barn, som lekt på hällarna.
Men inte bara tekniken utan också motiven ger dessa
ristningar ett annat innehåll, en annan karaktär än de bohuslänska.
På en häll ser vi ett tydligt kulttåg. Männen ha fyrkantiga
kroppar och långa, hängande ben, lika oorganiskt förenade som vår
barndoms sprattelgubbar, detaljerna är tydliga och
framställningen klar. Männens tjurhudar med horn och svans, deras
spjut och akrobaten som gör en saltomortal på skeppet, är
återgivna med en känsla för det väsentliga, som man inte kan taga
miste på. Men en klar framställning av detta slag, som närmar
sig de bohuslänska, är en sällsynthet. I regel är det långa
våglinjer, som liknar ormar, där de slingrar sig fram över hällarna,
skepp, som mer eller mindre misstolkats, obegripliga geometriska
mönster, och så vidare.
Vi fäster oss särskilt vid en grupp figurer, fotspåren. De står så
tydliga, som om någon utan skor just gått fram över hällen och
trampat tungt på berget. Varenda tå, varenda detalj i foten har
lämnat märke efter sig. Men det är vänsterfötter, den ena efter
den andra; och då man studerar dem närmare skall man finna
en liten fin rits runt konturen. Ristaren har ställt fram vänster fot
och dragit av den på berget, sedan har han omsorgsfullt
modellerat ut detaljerna. I sin realism står dessa fotspår som en
märklig kontrast till de många andra obegripliga och vårdslöst in-
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
