Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigge Hommerberg: Birka och vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birka och vikingatiden
att uppteckna melodier och skickade sedan in detta material,
som togs om hand av höga vederbörande. Den störste samlaren
och granskaren var Gregorius den store, som i slutet av
500-talet organiserade den sångart, som därefter bär hans namn, en
sträng, orygglig tonstil, som fortfarande lever kvar i den katolska
kyrkan. Man sjöng unisont och sedan kunde sången antingen vara
antifonisk, det vill säga två körer som i skilda lägen svarade
varandra, eller responsorial, varmed menas, att en försångare
sjöng mot två eller liera. I språkförbistringens Europa blev denna
kultiverade och fast formade tonkonst ett »världsspråk», som i
högsta grad underlättade den kristna lärans snabba utbredning.
Nordbornas musikaliska kunskaper var däremot av
diminutiva mått. Visserligen hade man barden, som föredrog sina texter
med beledsagning av antingen skalde- eller stråkharpan, men
därutöver var det inte mycket bevänt med sångkonsten. Det
var, enligt en svensk musikhistorikers föga chauvinistiska
förmodan, »hesa, ovårdade röster från gällaste falsett till den mest
morrande bas». I kulten under blotfesterna hördes de primitiva
tongångarna vida omkring. Som en drastisk karakteristik får
man väl räkna vad en arabisk författare yttrar, vilken besökte
danernas Hedeby: »Aldrig hördes en gräsligare sång än
slesvi-garnes. Det är ett brummande, som kommer från struparna och
liknar hundens ljut, blott mera djuriskt än detta.»
Det är lätt att förstå vilket intryck den gregorianska sången måste
ha gjort på vikingarna, när de på sina resor till främmande land
fick höra munkarna uppstämma sina vackra, högtidliga hymner,
lyssna till samlade mörka stämmor, som plötsligt kunde utbytas i
mera ljusa och hela tiden se sångens utövare röra sig i märkliga,
olikfärgade dräkter, där det gyllenekorsetstrålademotåskådarna.
Detta var något de tidigare varken sett eller hört, och hjärtats
nyckel heter sång! Om den tidigare nämnde danske kungen Knut
den store finns en dikt, där följande rader är hämtade:
I Ely sang frydeligt munkene i kor
da skibed styred did med Knud Konge om bord.
»Svende, ro nu nærmere land,
lad oss lytte till munkenes sang.»
Här har vi kanske en av orsakerna till att vikingarna tillät
missionärer att uppträda på nordisk mark. Man kan också gärna
observera, att varken Ansgar eller Gauzbert kom ensamma till Birka.
18. STF 46.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
