Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigge Hommerberg: Birka och vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birka och vikingatiden
meter, som omslutit ett inre av väldiga trästockar begränsat
likaledes kvadratiskt rum med en sida av c:a 7 meter. Detta var det
allra heligaste, och här bör gudabilderna av Tor, Odin och Frö
ha stått. Stod man ute i det fria, såg man en träbyggnad, som
hade en konstnärligt dekorerad takås med en kedjelikt
genombruten, förgylld kam, vars ändar löpte ut i ståtligt skurna
djurhuvuden.»
Men som en forskare på sistone framhållit, det väsentliga har
varit offrandet i lunden. Denna vart nionde år återkommande
handling medförde enligt de gamlas tro, att människorna av gudarna
förlänades ny kraft att motstå allehanda faror och undvika en
förtidig död. När de nio åren var gångna, upprepades offret.
Medan såväl gudastoder som tempel bl. a. för det förgängliga
materialets skull för länge sedan gått all världens väg — man får
även räkna med att ett flertal av våra äldsta kyrkor blivit resta
på hednatidens gudstjänstplatser — så kan den monumentala
konsten i vårt land under vikingatidens slutskede i stället desto
bättre studeras genom de i sten huggna minnesvårdarna.
Inget land kan räkna så många runstenar som vårt. Mot våra
förfäder lyste dessa praktfulla vårdar en gång i bjärta färger.
Ormslingorna, drakarna och de konstfärdigt huggna banden synes
särskilt ha fägnat nordbons öga, och inhuggna minnesord har
berättat för honom om kämpars liv och öden i fjärran land.
Man föreställer sig i allmänhet, att runstenarna alltigenom
skulle vara en hednisk kvarleva, men i själva verket
representerar de ofta både genom sin ornamentik och sina inskriptioner
den brytning mellan livsåskådningar, som kulminerade efter
vikingatidens slut. Att omtolka Tors hammare till kristet kors
erbjöd inga större svårigheter varken för handen eller samvetet.
Så bröts undan för undan hedendomens motstånd i Sverige, och
till sist blev det ändå det Hamburg-bremiska ärkestiftet, som
avgick med segern. Vårt land gled in i en medeltid, där kyrkan blev
så gott som allenarådande. Vikingarna sov under sina gravkullar,
både i Hemlanden på Björkö och annorstädes, och Uppsala
tempel blev för lång tid framåt ingenting annat än ett ont minne.
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
