Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alvar Silow: Söderfors. Tradition och nyskapande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alvar Siloiv
Det är denna styrka i Söderfors gamla bruksmiljö som gör,
att man, då bruket nu står inför en ny utvecklingsperiod, faller
tillbaka på den gamla bruksplanen och låter denna utgöra det
centrala partiet i en ny anläggning efter större mått. Innan vi visa,
huru detta är avsett att förverkligas, måste vi kasta en hastig blick
på brukets utvecklingshistoria i industriellt och bostadssocialt
hänseende.
Den svenska järnhanteringens stora nydaningsperiod under
1600-talet kännetecknades som bekant främst av Louis De Geers
insatser för de uppländska järnbrukens utveckling. Andra
fullföljde vad han börjat. En av de främste bland dem var
kopparbergsättlingen Claes Depken, som grundade ett antal järnbruk
bland annat vid Dalälvens nedre lopp och med tillvaratagande
av dess vattenkraft. Det märkligaste av dessa var Söderfors.
Den närmaste anledningen till denna bruksanläggning var Karl
XI:s krig med Danmark som utbrutit 1675. Då flottan skulle
utlöpa, befanns att flera av krigsskeppen saknade ankare. Depken
använde sig av detta förhållande för att vid sitt bruk i Älvkarleö
utexperimentera en ny metod för ankartillverkning: hopsmidning
under vattenhammare i stället för som tidigare för hand och
kunde efter ett par månader sända ett parti ankare »som ett prov»
till amiralitetet. Han fick omedelbart i uppdrag att anlägga ett
särskilt ankarbruk. Privilegier för uppförande av ett dylikt vid
»Söderforsen» strax ovanför Untrafallen i Dalälven utfärdades
inom loppet av ett par månader. Redan dessförinnan hade han
upphöjts i adligt stånd med namnet Anckarström. Det var raska
stormaktstakter.
Men det visade sig ha gått nästan för fort. Det fanns en orm i
lustgården. Han hette Johan Leijoncrona, en gång drottning
Kristinas hovskräddare men framför allt hennes personliga
finansminister och efter tronavsägelsen hennes generalkommissarie, som
redan 1653 adlades med det stolt klingande namnet från att
tidigare ha hetat Johan Holm, son till en uppländsk ryttare. Untra
gård hade han förvärvat som egen penningplacering, och han
ansåg sig äga bättre rätt till Söderforsen och mulbetena
däromkring. Den tvist, som nu uppstod mellan honom och Anckarström
och i vilken kungl. maj:t och de av frågan berörda
rikskollegierna länge svävade på målet, avgjordes först 1680 till Anckarströms
förmån. Men det förflöt ej mer än två år, förrän vi finna Leijon-
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
