Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist och Lars Madsen: Flanera i fjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flanera i fjäll
som smalt i vattenångorna, snön stvltade sig under skidorna. Vi
var ömma här och var, bl. a. i händer, axlar, ljumskar, ryggar
och innanlår. Vi gick till Alesjaure istället, det var närmare.
Om Alesjaure är endast att säga att stugan var som ett
härläger för vikingar. Fullt med pulkor och skidor och svalnande
blåbärssoppor i snön utomkring, allsång och kamratanda inuti.
Gösta beundrades som känd alpinist, lät sig leende fotograferas
runt om. Jag som hört honom stöna i uppförsluten och sett hans
grimaser var gång han tog på ränseln, jag fick en ökad misstro
mot hjältedyrkan.
G: På morgonen var det grått ute och varmt inne, minst 35
grader i överbritsen när vi vaknade, sen steg temperaturen
ytterligare. Det blev alltså en omdömessak var man kunde tänkas lida
minst: om man låg kvar, eller om man steg upp med krämporna.
L: Ni skulle se Gösta på morgnarna. Först går han upp, sen
går han och lägger sig igen och ligger länge. När han sen
definitivt gått upp, använder han minst en timme till att leta efter
försvunna persedlar. Till hans heder måste jag säga att ingenting
kommer bort för honom. Han får inte heller mer än han skall
ha. Men han vet aldrig var något finns. Jag som skulle hålla
ordning på honom började förstå vad det vill säga att vara hustru.
G: Lasse lagade maten medan jag letade. Det bodde 31
personer i rummet, så det behövde letas. Och det behövde planeras
också. Och organiseras. En fjällfärd är en allvarlig sak.
Ingenting får glömmas under färden. Var och en får ta sitt på sig.
Sedan Lasse vidbränt gröten övergick han till annat. Skaffade
sig auditorium och medan jag med allvar och intensitet letade
efter vår konservöppnare, hörde jag återigen det där skrattet, det
där kända oövervinneliga skrattet. Det var ingen tvekan om saken:
Lasse trodde åter på hjältedyrkan. Vi kom iväg framåt
middagstiden. Jag fick nästan dra iväg honom.
Ute var det nollgradigt och lika tjockt som föregående dag, och
klabbade gjorde det våldsamt. Det senaste blev förresten nu
mest en fördel. Vi hade tänkt gå runt bergen in i nordändan på
Vistasvagge. Vi gick istället uppför, upp över vattendelarna
väster om Unna Vistastjåkko. När de värsta stigningarna var över
blev det kallare, glidet blev bättre och bättre, men tjockan så
tät, att vi inte såg varandra på fem meters håll. Det är för övrigt
förunderligt hur hjälplös man är, varje gång man upplever
sådant här väder i fjällen. Man går som i mjölk. Ljuset kommer
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
