Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: Sjövägen Växjö—Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjövägen Växjö—Tjärö
terade. Vi klättrade uppför murarnas rasmassor och hamnade
uppe på en kvadratisk plan med jämn gräsmatta. Några spår
av byggnader syntes inte, men att anläggningen varit ganska
mäktig, förstod man av höjden över stränderna och
rasmassornas volym. Gustav Vasa hade blicken riktad på holmens
strategiska läge — mechte skönn lägenheth till befästning — och skrev
till sonen Erik, att han skall resa dit och se efter. Lars
lyssnade med välbehag till berättelsen om kung Hake, som bodde
här och låg i fiendskap med kung Bo, som en vacker natt kom
hit och brände ner borgen för Hake. Bo hade då sin son Palle
Bosson med sig och det hela finns berättat i en visa om denne:
»Arla om en morgon, det första lärkan sang,
uppstod Palle Bosson och klädde sig för sin säng.»
Lars realistiska sinne hade svårt att godtaga dessa kungaslott
på en halvmils avstånd från varandra, men vi försökte förklara
skillnaden mellan forntida sagokungar och nutida monarker
och pekade på gränsstriderna mellan Sverige och Danmark, som
framtvingat säkerhetsåtgärder.
Landsvägen Urshult—Ryd går vid Hackekvarn över i en
stenbro. Här stod Sven och väntade, och han hade hittat en
idealisk landningsplats nere vid den gamla kvarnen, som hade ett
av de pampigaste kvarnhjul jag någonsin sett. Vi tog farväl av
landsantikvarien och traskade en sväng runt omgivningen och
såg på resterna av industriella anläggningar, som legat här sedan
urminnes tider. Bron tog priset. Elin Wägner oroade sig för den
i sin Tusenårsbok, kanske hon därmed hjälpte till att rädda den.
Efteråt tyckte vi, att det var resans vackraste bro.
Nu var Åsnen bakom oss och vi paddlade ut på Havbälte
fjord, som bör räknas som en utvidgning av Mörrumsån. Vid
Blidingsholm, där det för resten skall finnas ruiner av nästa
slott, råkade vi ut för det första ålfisket, eller ålavärman, som
det här heter. Ån var spärrad av en urgammal stenbänk med
öppningar på cirka 4 meter, som var försedda med stolpar,
ställda på 70 cm:s mellanrum. Mellan stolparna passas
hom-morna in och här hamnar ålen. Gustav Vasa kände till och
uppskattade dessa ålfisken och försökte även intressera hertig Erik
för dem. Bland annat nämner han just denna värma vid
Hav-bältan, som vållade oss stort besvär. Det såg mörkt ut för
framkomsten, men kartan visade en mindre gren av ån åt höger runt
en höjd (en »farbäck» för båtar och timmer, fick vi sedan veta)
25. STF 46.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
