Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: Sjövägen Växjö—Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Bengtsson
lör sönerna, som stod vid stranden och åskådade sina fäders
framfart.
Hemsjö var nästa stötesten. Det stora kraftverket gjorde ån
ofarbar över tre kilometer och vi samtalade bekymrat om saken
på det kafé, där pojkarna nu introducerade oss. En
lastbilschaufför dök upp från ett inre rum och lade sig hövligt i
samtalet: »–-så vill ni följa med, så åker jag om tio minuter.» —
»Harald Hildetand», sade vi och tre kvart senare satt vi på
stranden vid Åkeholm, en halvmil längre ner och hämtade andan.
»Vad det går fort med lastbil i alla fall», sade Lars, »fast det
är ju roligare med kanot förstås.» — När vi såg nedåt ån, som här
var bred och lugn, hade vi en känsla av att komma in i ett nytt
landskap. Förut hade det varit Småland hela tiden, tyckte vi,
med bergiga stränder och barrskogsvegetation på höjderna. Nu
såg vi övervägande lövskog och det var mera öppet, åkrar och
ängar i stället för risiga sumpmarker och på något sätt frodigare
och mera grönskande. Men det var väl bara det, att vi kommit
tillbaka till gamla Blekinge. Kanoterna gled nu längs bebyggda
stränder, där man vinkade till oss från villaverandor och
klappbryggor och metande pojkar frågade oss var vi kom ifrån och
växlade näbbigheter med sönerna; en idyllisk färd. Vi passerade
Svängsta och Haidakomplexet och kom så småningom ner till
Marieberg, där den stora klädesfabriken utnyttjar ett fall på
ungefär sex meter, som vi glada passerade landvägen. Här hade
vi vänner, som verkligen gav oss goda och hållbara råd för
nedfarten till Mörrum.
Den leende ådalen tog slut och mellan två mörka höjder
gav sig Mörrumsån ner i forsar vid Danstorp. Den första var
kort och djup och pojkarna, som inte upplevat gårdagens
äventyr, var saliga och hjälpte lydigt till alt paddla från sina platser
föröver. Sen blev det värre, forsen blev stenigare, men det gick.
Denna gången kunde vi verkligen känna något av forsfarandets
tjusning. Inte sedan jag åkte bobsleigh i Simlångsdalens backar
har jag erfarit något liknande. Man tappade totalt begrepp om
tid och rum och det var ren intuition som kom mig att svänga upp
i ett bakvatten knappt femtio meter ovanför ett fall på två
meter vid kvarnen, där jag rakt inte skulle klarat mig. Vi drog upp
kanoterna på land och gick nedåt på upptäcktsfärd. Fallen i
Vittskövle såg emellertid otrevliga ut och vi ansåg oss inte svika,
om vi tog landsvägen till Mörrum.
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
