Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: Sjövägen Växjö—Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Bengtsson
hört kungen redan under tidig medeltid imponerade på oss och
kom oss att fundera på om inte laxarna lockat hit folk betydligt
tidigare. Järnåldersgravfältet vid järnvägen, som vi sett på
morgonen, hyste kanske hänsovna laxfiskare från ett par tusen år
sedan. Vi tänkte oss de gamle heruler efter irrfärder runt
Europa återkomma till Blekinge som ivriga gourmander på
lax, sedan de blivit bortskämda med medelhavsfiskar. Ja, varför
skulle inte laxfiskena här ha bedrivits sedan folkvandringstiden?
I stort sett har man nog också fiskat med samma redskap
genom seklerna, med de stora laxkaren och med notdragning
på de gamla stråken, Torsåkersnoten, Vecklebäcksnoten och
allt vad de heter. Namnen klingar uråldriga och vi undrade hur
gammal traditionen med 11 maj som laxfiskets stora dag kan vara.
I varje fall är dagen egentligen att betrakta som
valborgsmässo-dagen, alltså 1 maj. Den gregorianska almanackan ändrades 11
dagar år 1753, men sådana evenemang som laxfisket följde inte
med den nya stilen utan höll sig till det gamla. Och Valborg
har gamla traditioner från medeltiden som en viktig dag.
Här i Mörrum firas 11 maj som en folkfest av stora mått och
stora massor kantar stränderna, när de första notdragen görs.
Första laxen brukar gå till prästen. Antagligen offrade herulerna
den åt Frej.
Sportfiskarnas laxfiske är dock det mest fascinerande och vi
såg nere i en av forsarna en god representant för dyrkarna av
kastspöt, utvecklande all den grace, som kan åstadkommas med
en laxlina med en fluga i änden, och revens slingor blixtrade i
solen och flugan föll ned precis där den skulle. Av allt fiske
tycktes oss detta vara det ädlaste och vi hade svårt att slita oss
därifrån.
Men vi hade stämt möte med seglande fränder vid åmynningen
och måste ge oss iväg. Kanoterna sattes i ån nedom fallen och vi
paddlade de sista kilometerna med känslan av att bli följda
till tåget av en gammal vän. Vi talade om Helige å eller
Mör-rumsån (två namn på samma sak), om de spratt den spelat oss,
om kvarnarna och fallen och om laxarna vi sett nappa flugor i
bokarnas skugga. Som kanotled i vanlig mening kanske
Mör-rumsån inte hör till de förnämsta, men upplevelser kan den bjuda
på och det är nog det viktigaste.
Lars påminde oss om killarna som gastade nå’t, när de såg
havet och frågade om vi inte snart var framme vid kusten. An
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
