Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm Holmqvist: Den stora döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Stockholms tänkebok för 1496 kallas bårdskärarna rätt och
slätt läkare. Någon speciell läkareutbildning ägde de emellertid
inte, utan i detta som i andra yrken började man som lärling och
fick sedan genom egen erfarenhet skaffa sig nödiga insikter.
Den, som var skicklig i skötandet av rakkniven, ägde ju alltid
några förutsättningar som kirurg. Och det blev han. Mestadels
gällde det väl dock mera ytliga skavanker såsom sår, fistlar och
dylikt, där bårdskäraren fick göra sina ingrepp. I hans
instrumentförråd ingick förutom rakkniven — eller, för all del,
operationskniven — ett antal åderlåtningsjärn för de regelbundet
återkommande åderlåtningarna, några brännjärn för sårbehandling,
koppkärl, sönder, suturnålar, pincetter och, om han var riktigt
välförsedd, ett lager av salvor och dekokter. Hade han sedan
en badstuga, där en krasslig mänsklighet kunde få svettbad
o. s. v. och där behandlingarna i övrigt kunde äga rum, ja, då
kunde han åtminstone vad den yttre apparaten beträffar med
skäl göra anspråk på titeln praktiserande läkare.
I stort sett kan man nog säga, att bårdskäraren verkligen
tillgodosåg det medeltida behovet av läkarevård. Man märker det
inte minst, när man studerar förhållandena vid de samtida
sjukhusen. Sådana har nämligen funnits, och man känner ett 50-tal,
som varit förlagda i olika landsändar. Därtill kommer, att man
säkerligen även vid de flesta klostren hade en sjukstuga, eller i
bästa fall två, en för de egna patienterna och en annan för utomstående.
Inom det nuvarande Sveriges gränser har vi haft c:a 75
kloster, och även om inte alla varit verksamma samtidigt, skulle
man därför inom vårt land med en viss försiktighet kunna räkna
med ett 100-tal sjukhusinrättningar av olika kategorier under
medeltiden. Detta på en befolkning som då torde ha utgjort
kanske en halv miljon människor.
Det behöver knappast påpekas, att dessa anordningar för de
sjuka varken var statligt eller kommunalt understödda utan
levde uteslutande tack vare privat givmildhet. Ja, det senare ordet
är nu kanske inte riktigt träffande, eftersom folk i gemen synes
ha stått förunderligt kallsinniga inför den sociala nöden såsom
sådan. Men det fanns andra medel, som lockade fram både
många och storslagna gåvor till de fromma stiftelserna, i detta
fall sjukhusen. En mäktig drivfjäder var den medeltida
människans skräck för skärselden och dess fasor. Lindring i plågorna
kunde man uppnå genom fromma gärningar, och i all synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
