Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Gunnar Ullenius: Ett nytt Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Ullenius
En halvtimmes bilresa öster ut från Vara öppnar sig nedanför
Mössebergs och Billingens ultramarinblå berg något som liknar en
stor lapplandsmyr med några kallkällor i mitten. Det är
Hornborgasjöns tömda bäcken, ett 1800-talsminne så gott som något.
Hela 1800-talet är en storhetstid för mossmarksodling,
sjösänkning, dränering och överhuvudtaget nyvinning av odlingsmark utan
motstycke i vårt lands tidigare historia. Överallt där vi reser fram i
svenska jordbruksbygder har större och mindre impedimentjordar
av sankmarkskaraktär försvunnit under förra århundradet och på
ett för vanliga ögon nästan omärkligt sätt hopkomponerats med det
gamla lövängsbetonade odaljordslandskapet. Men här vid
Hornborgasjön står den mänskliga odlingskampens endast delvunna
seger, ja rättare sagt halva nederlag, fullt påvisbart och
skrämmande än i dag. Här har naturen icke möjlighet att läka sitt sår.
Och dock, de som under generationer vid vattutiderna vår och höst
haft att sköta sitt jordbruk i denna bygd och färdats utefter det
gamla svämlandets dyiga vägar mellan byarna och de större
godsegendomarna måste, hur naturömheten än må tränga sig på,
utbrista: sorgens beklagande undanbedes! Ty Hornborgasjön har
inte den topografi, det djup och den vattenmängd som Tåkern,
långt mindre Hjälmaren, vilka båda sänktes i samma veva. Den är
grundare och flatare än en flat tallrik, och dess tillopp,
Hornbor-gaån är ett beskäftigt och mycket flitigt vattendrag. De
översvämningsförhållanden, som påkallade sjöns gradvisa sänkande på
1840- och 1870-talen samt i början av 1900-talet, var tämligen
olidliga. Dubbelt olidliga dessutom i en tid med oförliknelig spänst i
odlarandan. En tid som visserligen icke frågade så mycket efter
vilka natur- och kulturvärden som likviderades, när den bröt fram
för att skapa luft och ljus för sig och efterkommande.
Nere i sjöänden reser sig slottsfasaderna till Dagsnäs och Stora
Bjurum i alléernas slutpunkter. I den pompösa skärmarkitekturen,
särskilt på Dagsnäs, spelar 1800-talets bullrande och livsbejakande
signaturmelodi. Dirigenten bär ett känt namn — Helgo Zettervall.
Vilken fest ligger det inte över denna vita stenbyggnad en solig dag.
Ännu något årtionde skall väl skönandarna behöva för att smälta
70-talets mest typiska prunkbyggnader. Men kommer man inte
därefter att jämlikt naturlagarna förstå och uppskatta dem och
begråta den vandalism som jämnårig med en själv ofta hyvlade bort
deras individualism, deras starka uttryck för en märklig svensk
kulturepok? Låt vara även dennas materiella överdimensionering.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
