Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Gunnar Ullenius: Ett nytt Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Ullenius
I Åsle by, nära Falköping, står ännu kvar en samlad
backstugu-bebyggelse, en av de många. Den kulminerade så sent som 1880.
På byns tå — så kallas i Västergötland den närmast byn belägna
betesallmänningen — ligger på ömse sidor om fägatan en rad av
grå halm- och torvtäckta backstugor med små täppor. Här bodde
tretton familjer om åttiofem personer, varav trettiosju barn. De
små ryggåsstugorna var fullbelagda till bristningsgränsen. I detta
de armas och eländas lilla samhälle av änkor och värnlösa,
ålderstigna krymplingar, »oäktingar» och nödtjuvar har en forskare,
Erik Sandberg, låtit oss blicka in. Man må akta sig att tro, att denna
miljö i all sin drastiska verklighet på något sätt är unik. Den har
tvärtom varit ganska allmän men är ännu tämligen okänd till följd
av vår naturliga förkärlek för studium av rikare, mer betydande,
producerande och framför allt på fastare grund stående avsnitt och
miljöer i det svenska samhället.
Här hos backstugusittarna blev ödena visserligen enkla
ochkar-ga men ändå intensivt blommande i personligheters och händelsers
sällsamt krumvuxna värld. I Åsle skulle förvisso H. C. Andersen
ha haft en bottenlös källa att ösa ur. Här ett hem med far, mor och
de äldre barnen borta »från solens uppgång till dess nedgång»,
som det stod i Dagsnäskontraktet, på fruktansvärt underbetalda
dagsverken. För far 1 krona och mor hälften, medan de små fick
springa omkring i hemmet utan tillsyn, hungriga till sena
kvällen. Och här i sin stuga, liggande vid och tittande ut över tröskeln,
halta Maja, sönderstångad för livet av herrgårdstjuren, men
likafullt av grannar forslad på skottkärra och lyftad in och ut i kyrkan
varje söndag. Och här sanndrömmaren och krymplingen
Släp-Åhl. Eller den jättestarke, sävlige och fåordige torparen Anders
Lerdal, som en gång gav upphov till en alldeles särskild saga,
måhända överdriven men ändå intressant, därför att därur
framskymtar de undres tankar om de övre i samhället, när
patriarka-lismen drevs för långt efter gamla tjänstehjonsstadgans bokstav.
Om detta berättar upptecknaren:
Då Lerdal var torpare under Fårdala gård, skulle han få prygel av
ägaren, en kammarherre Scheffer, för att hustrun icke hade infunnit sig
till ett hjälpdagsverke, till vilket hon blivit kallad. Trots upprepade
kallelser att infinna sig på gården för att där mottaga sitt prygel behagade
Lerdal gå hemma på torpet och arbeta. Då red kammarherren slutligen
ut till torpet för att på ort och ställe verkställa avbasningen. Lerdal bad
då, att kammarherren skulle vara så nådig att prygla honom inomhus, så
att grannarna inte skulle höra, hur han kom att yla och tjuta. Men väl
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
