Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Sigurd Wallin: Årstafruns stockholmsresor. Klipp ur en dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigurd Wallin
Vid bortgången därifrån blefvo vi af ett fruntimmer anropade att stiga
upp — Det var Doctor Sundströms fru, som kom emot oss och vi voro en
liten stund hos henne som stundom är där hos sin man hvilken dricker
Brunn, men nu eij var hemma. Hon fägnade oss med Biscouite och
Liqueur.
Vi furo sedan till det behageliga Kungliga lustslottet Rosendal hvarest
med skäl må sägas att den Gudommeliga localen är på kungligt sätt
embellerad och att det gör gagn för namnet Rosendal. Dalar, gångar,
vägar, voro alla på ömsa sidor prydda med omväxlande Rosor och
blommor.
Några damer kommo ur Slottet. En med Grå tafsklädning garnerad
med 2 höga kappor — hvit hatt med ombrerade band och en Gulbottnig
fyrkantig Chawle, plockade en hel hop Mossrosor — Ansigtet var mera
fult än vackert — men det var en hög person.
Vi ingingo vid förbigående uti ett stort Tält — utanpå fin Buldan,
innuti Couleur d’chaire Cambridge och rundt omkring med höga
Gullander liknande Törnrosor med sina blad och löf, altsamans af färgad,
styf-vad, glantsad och utklipt Cambrick — på sidan längst fram ett grannare
rum med förgyllningar hvarest ett par herrar voro, den ena stod upp och
kom utåt, då vi bortgingo — Fru Moltzer sade — Det var Kungen.
Vid hemresan började duggrägna. Souffletten upslogs — vi anlände
lyckligt till fru Moltzer då täta blixstrar och åska med rägn inföll. Jag
trodde blixsten skulle uphöra som rägnet gjorde — anträdde min
hemresa men de fasligaste blixstrar från Horizontens alla sidor tycktes i eld
insvepa vagnen — Boberg körde fort — jag skakade och fasade men just
då jag hemma lyckligt steg ur vagnen kom ett störträgn. Klockan var då
11. Åskeslagen voro lika förskräckliga men kl: 1. hörde vi eij Åskan —
sednare upphörde rägnet och under Försynens skyddande hand sofde
vi trygga.
Gör man en närmare bekantskap med den gamla frun på Årsta,
Märta Helena Reenstierna — och det kan man nu verkligen göra
genom hennes innehållsrika dagbok — så har man också många
annars svåråtkomliga tillfällen att få en levande bild av
huvudstadens liv under förra århundradets tre första decennier. Kanske
skall man också instämma i det omdöme om författarinnan, som
hon fick sig berättat av bonden från Aska, då han var på Årsta med
ett lass staketvirke. Han hade händelsevis fått tala vid excellensen
Bonde, som sagt: »Jag känner fru Schnell, det är en bra gumma.»
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
