Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Jalmar Furuskog: I bergslag och bruksbygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jalmar Furuskog
månghundraåriga anor. Gruvdriften i mellersta Sverige hade
uppstått under medeltidens senare skede. Kring gruvorna hade
bergsmännen byggt sina hyttor, där malmen hade smälts till osmundjärn
och senare till tackjärn. Hyttornas läge bestämdes av två faktorer.
De var beroende av vattenkraft och måste alltså uppföras vid
bäckar och åar, och på grund av kolåtgången fick inte hyttorna hopa
sig för tätt kring gruvan. Ett gruvfält som centrum, och hyttor
utplacerade vid de små forsarna inom en cirkel med ett par tre mils
radie, det var modellen för en svensk bergslagsbygd. Malmen bröts
helst på sommaren, hyttorna blåstes höst och vår, och vintern
ägnades åt kolning och körslor. Kring varje hytta hade det
uppstått en liten by av bergsmansgårdar. Bergsmännen i byn ägde sin
hytta gemensamt. De var enkla människor av bondeklass, som
måste slå sig tillsammans i hyttelag, om de skulle kunna uppföra
en så dyrbar byggnad som en masugn. Produktionsmedlet ägdes
alltså kooperativt, men arbetet sköttes individuellt, så att varje
bergsman bröt sin egen malm och blåste och sålde sitt eget
tackjärn. Bergsmansbyarna var från början små men tillväxte under
seklernas gång. Om man påpekar att det vid Saxåhyttan fanns 4
bergsmän år 1540 och 15 år 1710, eller vid Brattforshyttan 4
bergsmän år 1540 och 26 år 1710, så ger det en föreställning om
utvecklingen. På många ställen bröt bergsmännen ny bygd och tog de
skogklädda moränmarkerna i besittning för svenskt arbetsliv.
Under 1800-talet kom denna traditionsrika bergsmanskultur att helt
omgestaltas.
När man nu reser genom en bergslagsbygd i mellersta Sverige,
ser man i regel inga hyttor. Bergsmansgårdarna är nog kvar, fastän
ofta ombyggda och moderniserade, men hyttorna är borta. De har
blivit ruiner. I många fall har ödeläggelsen gått så långt, att det
knappast finns sten på sten. Vanligare är att några stenmurar står
kvar, omgivna av hallonbuskar och snårskog. På murarna har
kanske några träd börjat växa. Det är något av det mest svenska
som finns, denna grönskande idyll med den glittrande bäcken och
den gråa ruinen, som i sin stolta stumhet har så ofantligt mycket
att berätta om gångna släkters svett och möda.
I ett halvt årtusende hade de svenska bergsmännen hållit den
heliga metallurgiska elden brinnande i sina hyttor. Så kom de
stora omvälvningarnas århundrade och förändrade allting. Det blev
oekonomiskt att blåsa tackjärn i de många små hyttorna.
Visserligen blev de gamla mulltimmerhyttorna vanligen ersatta med större
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
