Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Jalmar Furuskog: I bergslag och bruksbygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jalmar Furuskog
jorna skulle förläggas på betryggande avstånd från gruvorna och
hyttorna. Man fruktade att skogen annars inte skulle räcka till.
Det gick ju åt massor av bränsle till både gruvor, hyttor och
smedjor, så alla dessa företag kunde inte ligga på samma ställe.
Smedjorna fick maka på sig. Detta program kunde inte alltid
genomföras, men man gjorde så gott man kunde. Bäst lyckades det nog i
Värmland, på grund av detta landskaps geografiska utbredning
och malmfyndigheternas läge längst i öster. Där, omkring Filipstad,
hade man då bergslagsbygden med malmbrytning och
tackjärns-blåsning. Åt söder, väster och norr om bergslagen växte bruksbygder
upp, så att stångjärnsbruk till slut var utströdda över större delen av
både Värmland och Dalsland. Den internationella bakgrunden till
detta uppsving hade varit en ökad efterfrågan på svenskt järn, inte
minst från Englands sida. När på 1600-talet en liten hammarsmedja
blev uppförd vid en fors i någon av Värmlands eller Dalarnas
skogsbygder, så hängde det samman med att det mäktiga England hade
offrat sina vackra lövskogar i järnhanteringens tjänst och av brist
på bränsle måst inskränka sin järntillverkning och tvingats attköpa
stångjärn från Sverige. Detta är ett exempel bland många andra på
att en bygds historia också är ett stycke världshistoria.
Ett stångjärnsbruk ägdes av brukspatronen. Om någon
kooperation i stil med bergsmännens drift av sin hytta var det alltså inte fråga.
En brukspatron var en myndig medlem av borgarståndet, och han
styrde sitt bruk och sina underlydande med enväldig hand. Det
behövdes ett visst kapital för att bygga ett järnbruk, och man kan fråga
sig varifrån alla penningstarka brukspatroner kom. Vanligen var det
borgare i städerna, som hade tjänat pengar på sin handel, men ibland
var det också utlänningar, som sökte sin lycka i det blomstrande
framtidslandet Sverige. Att de ofta for hårdhänt fram kan inte
förnekas. De var nybyggare med hårda nävar och starka viljor.
I Geijers berömda barndomsminnen får vi en glimt av hur livet
på ett svenskt järnbruk gestaltade sig före den stora omvälvningen.
Det var smedernas arbete, de tunga hammarslagen, kol- och
tack-järnskörare i långa rader. Tackjärnet, råvaran för smedjan,
kördes många mil från bergslagens hyttor. Stångjärnet, den färdiga
produkten, fick fraktas till närmaste hamn. Träkolet kördes fram
till bruket från de kringliggande skogarna. Allteftersom
bruksrörelsen spred ut sig, kom skogen att dofta av milrök. Kolningen blev
en allmän bisyssla för allmogen. Far satt i skogen vid milan,
medan mor satt hemma och spann.
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
