Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Jalmar Furuskog: I bergslag och bruksbygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jalmar Furuskog
kan vi ta de båda järnverken Domnarvet och Hagfors, som
anlades på 1870-talet. När Domnarvet satte i gång, nedlades ett
tjugutal små järnbruk i dess omgivning, och genom anläggningen av
Hagfors blev hela den övre Klarälvsdalens vitt utspridda
bruksrörelse koncentrerad till en enda plats.
När Geijer talar om kol- och tackjärnskörare rör han vid ett
mycket väsentligt inslag i det gamla brukslivet. Järnbruken låg
utspridda över så stora ytor, att frakterna blev mycket långa och
tidsödande. Det blev ett körande i det oändliga. Både hästar och
körkarlar fick slita ont, men man vill gärna föreställa sig att det
rörliga livet tillförde människorna vissa värden. En körare fick ju
se så mycket och träffa så många och kunde väl ha åtskilligt att
berätta om. Men under 1800-talet blev körslorna allt mera
betungande i ekonomiskt avseende, och man såg sig om efter andra
transportmedel. Det som närmast erbjöd sig var kanalerna.
1800-talets första hälft var det stora kanalbyggandets tid i
Sverige. Det ser ut som en tanke att Trollhätte kanal var färdig
att invigas år 1800. Det var framför allt bruksägarna i Värmland
som hade yrkat på detta kanalbygge, därför att det i hög grad skulle
underlätta frakten av järn till Göteborg. Många av de mindre
kanalerna i vårt land har kommit till för brukstransporternas skull. En
del av dem är ännu i tjänst, medan till exempel Filipstads bergslags
kanal endast bevaras som kulturminne och turistled.
Senare hälften av 1800-talet är järnvägsbyggandets tid. Medan
riksdagsmännen ängsligt grubblade på frågan om det kunde löna
sig att bygga järnvägar i Sverige, tog de svenska brukspatronerna
saken i egen hand och byggde den ena lilla järnvägen efter den
andra. Det blev små bruksbanor, där vagnarna drogs av hästar.
Det blev banor emellan sjöarna, så att transporten fick gå
omväxlande på järnväg och båt. I Värmland byggde man på
1850-talet tio små järnvägar som tillsammans med sjöarna bildade en
sammanhängande trafikled från Kristinehamn till Rämmen. Detta
långa system av »sjöbanor» är utan tvivel en för hela världen unik
företeelse. När stambanan mellan Laxå och Kristiania (Oslo)
äntligen skulle byggas, ville brukspatronerna ha den dragen genom
bruksbygderna norr om Karlstad. Att de kunde prata för sin sak
torde framgå därav, att debatten vid 1865—66 års riksdag om
denna järnvägs sträckning upptar lika många sidor som den stora
representationsreformen. På 1870-talet blev den stora järnväg
färdig, som förband de västsvenska bruksbygderna med exportham-
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
