Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det går an
Strängnäs och värdshuset, som de tog in på i Arboga. Bättre betyg
kan väl knappast en författare få men så visar sig Almquist i »Det
går an» inte bara såsom en stor reformator utan också som en
reseskildrare och journalist av rang. Allt har han lyckats få med
i denna lilla utsökta skildring av ett ungt pars Mälarresa för 100 år
sedan. Han har gjort ett reportage så modernt och fascinerande,
att en nutida journalist måste känna sig bittert avundsjuk. Hur
man än bär sig åt, kan skildringen av resan över Mälaren aldrig bli
tillnärmelsevis så levande som Almquists! En tröst kan dock sökas
däri, att 1830-talsförfattaren förefaller ha varit särskilt förtrogen
både med Mälaren och de små städerna runtomkring. Säkert hade
han besökt dem ofta och mer än en gång lagt sin resa västerut över
Strängnäs. I varje fall vef man, att det var just den färden han
gjorde när han efterlyst för stöld, förfalskning och med all
sannolikhet också mordförsök flydde ur landet och kl. 5 på morgonen
den 11 juni 1851 steg ombord på ett Mälarfartvg för att i Örebro ta
diligensen till Göteborg. Det var hans livs dystraste resa. Då var det
tur att ångbåten gick så fort.
När Saras och Alberts kärlekssaga blommade på »Yngve Frey»
fördunklade ännu inga moln vare sig författarens himmel eller
solen över Mälarens blå vatten. Den sken förmodligen lika grant
över stränderna utmed Söder, över Långholmens gröna ö och
Essingeöarna, som när vi gick ombord på »Björkfjärden» för att
starta samma resa. Medan det unga paret bekantar sig, njuter vi
av utsikten över vikar och vass och strändernas yppiga grönska,
vilken förbluffande fort efterträder förstädernas vita
skyskrapekomplex. Stockholm har dock på dessa 100 år inte sträckt sina
tentakler längre in i Mälaren än att man nästan på en kvart
tappar all kontakt med storstaden och börjar stava på en annan
stor svensk skalds Mälarhymn, Strindbergs Stadsresan:
. . . ömsom man skådar en strand med timmertallar i backen,
eller en sandtäkt besökt au välkända halvöppna skutor,
ömsom de glänsande fält av råg och den guldgula senap,
madängen karger och våt med kålvass ner uti vattnet.
Fjärden sig tränger ihop till ett sund och en herrgårdsbyggnad,
fjärran en ångbåtsrök förkunnande odlade trakter
kanske där ligger en stad, ett lustslott eller en herrgård . . .
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
