Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruth Hamrin - Thorell
Det var en renare och mer oskrymtad dygd än till och med
Albert kunde stå ut med, och det är i Arboga som också läsaren
alltmer på allvar börjar grubbla över, varifrån i all världen Almquist
kunde hämtat inspiration till sin förunderliga Sara, som är minst
lika sammansatt som Azouras Lazuli Tintomara, en av hans annars
mest fantastiska kvinnogestalter. Och vi får god tid att fundera
under färden som nu följer. Ty i Arboga tar båtfärden slut och Sara
och Albert bestämmer sig för att sida vid sida i gemensam
hästskjuts fortsätta ner till Västergötland. Det vill säga, det är väl Sara
som bestämmer efter att lika ordentligt som vid frukosten i
Strängnäs ha »repartiserat» kostnaderna. Färden går inte fort, antingen det
nu beror på hästarna eller det alltmer förälskade parets ovilja att
komma fram till den bestämmelseort, där de borde skiljas. Färden
till Fellingsbro, där det första uppehållet görs, är särskilt långtråkig,
då som nu. Den går genom skogen och är, det måste till och med
den naturälskande Albert erkänna, inte särskilt tilltalande.
Medan vi far mot Fellingsbro med de två, kommer vi osökt att
erinra oss en annan färd på hästskjuts, som Almquist själv gjorde
en gång och som är livligt beskriven i Emilie Flygare-Carléns
Minnen. Denna vittra dam, som ingalunda lär ha varit någon lysande
begåvning men som tack vare sin realistiska skildringskonst, främst
med »Rosen på Tistelön», också var med om att bilda epok i vår
litteraturhistoria, hörde likaså till Almquists umgänge och
beundrade den konstige skalden varmt och respektfullt. En gång blev
hon bjuden av Almquist att följa med honom efter häst den 2 mil
långa vägen från Stockholm till Antuna, där fru Almquist och
barnen vid det tillfället bodde. Fru Carlén var skarpsynt och ägde
förmåga att berätta vad hon såg och det hon den gången fick vara
med om ger åtminstone delvis nyckeln till Sara Videbecks gåta.
Det var ingenting mindre än Almquists eget personliga olycksöde,
och det är också detta som avspeglar sig i »Det går an». Han
drömde om en värld, där han som sergeanten kunde slippa ifrån
det ansvar som hustru och familj lade på honom. Tänk om han
fått en så livsduglig, klok, ekonomisk och självförsörjande fru som
Sara, hur annorlunda skulle inte livet tett sig! Hans Maria var
något helt annat, och den bild Emilie Flygare-Carlén efter sitt
besök på Antuna tecknar av det Almquistska familjelivet är ganska
skrämmande och förvisso betydligt riktigare än den som
Almquists dotter i kärleksfull omtanke om faderns minne långt senare
skulle ge Ellen Key.
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
