Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruth Hamrin - Thorell
Emilie Flygare-Carlén begrep sig inte riktigt på Sara Videbeck
utan hoppar lätt över henne i sina memoarer för att i stället så
mycket utförligare uppehålla sig vid Almquists barnsliga förkärlek
för mat och i synnerhet bakelser. Vid ett av de Carlénska kalasen
hade husan förtvivlad kommit till sin matmor och undrat, vad
hon skulle ta sig till med herrn med det uppstående håret, som åt
upp allt från skålarna, innan någon annan ens fått se dem.
Almquist visar också i »Det går an» ett levande intresse för vad Sara
och Albert får att äta och dricka, och han hoppar aldrig över
måltiderna vid nattkvarteren. Det äts och kalasas grundligt under
färden och säkert har Almquist läst sin Kajsa Varg med omsorg.
Förmodligen var det heller ingen tillfällighet, att det enda som
Sara Videbeck fäst sig vid i Fellingsbro, dit de dock så småningom
anlände, var två stora, vackra, rödfärgade hus, som vände
gavlarna åt landsvägen och ägde en rymlig fyrkantig gård mellan sig
och en trädgård i fonden. Det var nämligen den gamla berömda
krogen i Fellingsbro, som resande i denna del av landet alltid tog
in på och som Almquist säkert många gånger hade gästat. Det
ena huset står kvar än i dag, fastän det för länge sedan förlorat sin
karaktär av krog. I dess övre våning har istället under senare tider
tingssalen varit inrymd och på andra sidan av vägen, där Saras och
Alberts chaise rullade fram, låg häradets kurra, som tyvärr nu är
riven. Borta är nu också de två spöpålarna, som ännu för några
år sedan stod på gästgivargården. De blev helt enkelt upphuggna
till ved, berättar gårdens tillfällige hyresgäst. Vad som återstår av
Fellingsbro ståtliga gästgiveri, som med all rätt imponerade på
Sara, är bara ett illa medfaret tvåvåningshus, men det är ingen
svårighet att finna igen både den gamla vägen, som strök förbi, och
den vy som så måtte ha tjusat Almquist en gång.
Skogen över Käglan var stor och tät redan på Almquists tid och
det är den än. Här och där ser man den gamla idylliska vägen
sticka fram ur skogen, skära den nya linjeräta och slingra vidare
på andra sidan, allt mer bevuxen med gräs, tall- och björkskott.
Det syns inte många människoboningar utefter vägen i vår tid
heller och Sara och Albert borde haft utomordentliga tillfällen att
komma underfund med varandra i Käglan. Om Albert inte var
stort klokare, när kärran efter ytterligare fyra övernattningar
(Glanshammar, Örebro, Kumla och Bodarne) äntligen rullade in i
Mariestad, så berodde det alltså inte på bristande möjlighet att
begrunda den originella reskamratens framtidsperspektiv.
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
