Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Ruth Hamrin-Thorell: Det går an — nu och för hundra år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruth Hamrin - Thorell
ville. Det tyckte Albert var rart gjort och han tog henne med till
flottbron, som gick över Tidan mitt framför residenset, »där de
hade en gränslös utsikt över Vänerns aftonklara vattrade duk».
Flottbron är nu utbytt mot en stabilare övergång och utsikten kan
kanske inte betecknas som så gränslös, men i övrigt är det sig likt i
Mariestads centrala delar och »Det går an» är ingen dålig karta
över staden ens i våra dagar. Där ligger det täcka Marieholm,
landshövdingens residens, där är hamnen, torget och kyrkogården, i vars
lugn Sara och Albert så småningom slog sig ner för att beundra
utsikten över Vänern och titta på några lekande barn. Just där tycks
dock författaren fått en viss oreda i sina geografiska begrepp, för
ingen människa kunde förmodligen ens då från Mariestads
kyrkogård se vattnet och vad Sara beträffar, så trasslade hon värre än
vanligt in sig i sina äktenskapliga spekulationer. Att stackars
Albert då rakt ingenting begrep måste direkt räknas honom till
förtjänst.
Lika förbryllad förblev han också hela kvällen hemma på
värdshuset, där Sara fortsatte att försöka övertyga honom om att det
bästa livet kunde bjuda honom vid hennes sida var att få bo ovanpå
i hennes små rosiga rum i Lidköping, medan hon bodde nere i sin
butik ihop med sina affärer. Sedan kunde de då och då hälsa på
varandra, dock utan sammanblandning eller förvandling av deras
ekonomiska ställning eller vad annars till ett äktenskap brukar
höra. Ingen vet väl heller var detta kunnat sluta för Alberts del,
om inte Sara målat detta framtidsperspektiv med huvudet mot
Alberts bröst, allt medan han smekte hennes vackra hårfäste. Det
var väl den möjligheten även i de små rosiga rummen, som kom
honom att uppmuntrande säga: »Fortfar, Sara! Duskall tala först.»
Varefter Albert bestämde sig. Det fick vara hur det ville med
hennes affär och hennes avsky mot vigsel, huvudsaken var i alla fall
att han fick stanna hos henne i Lidköping och hälsa på henne i
hennes rum med de rosiga tapeterna. Förresten hade hon säkert
rätt i att man ska inte röra ihop för mycket, även om man älskar.
Albert älskade vid det här laget och därmed vart han nyfrälst.
Vägen vidare fram till Lidköping måste ha varit den trevligaste
på hela resan och sedan de bestämt sig för den prosaiska stråten
över Enebacken, lämnade de Kullen tilt höger. Men även den
vägen har sin tjusning och där mötte de ett tu tre ett stort öppet
vatten, som slog dem med en »tjusande förfäran». Det var Vänern,
som hotade komma över dem men som sedan visade sig vara en
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
