Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Claes Krantz: Kurgäster, fiskare och turister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Claes Krantz
kvinnliga badortshabituéer att känna sig nära svimningsgränsen då
det öppnades.
På Marstrandsfjorden svärmar nu segel- och motorbåtar, och de
ger sin glada fläkt åt hela färden upp genom Tjörns och Orusts
skärgårdar. Åstols och Klädesholmens fiskelägen har ännu inte
blivit egentliga badorter, de har sin trygga förankring i fiske och
konservindustri. Och i Skärhamn har Bohuslän sin stolta
motsvarighet till sjöfararsamhällena på Åland. Ett sjuttiotal fraktskutor
hör hemma i Skärhamn. På sommaren är de ute i fart, men om
vintrarna får man ibland se en hel skog av master höja sig över den
skyddade hamnen.
I Kyrkesund, där Sankt Olofs tusenåriga stenvardar blickar ut
från berget över farleden — Nidaros-pilgrimernas gamla väg — är
man inne i Karl Nordströms landskap, och det har också
upptäckts av badgästerna. Likaså Mollösund, som är Kyrkesunds
närmaste Orust-granne. Där höll förr den starka och fräna fisklukten
sommarfolket på avstånd — Mollösund var skärgårdens mest
utpräglade storsjöfiskeläge. När kriget stängde vägarna till
fiskeplatserna långt ute i havet, förlorade Mollösund sitt mest
karakteristiska inslag: de tusentals spillångorna, som hängde till tork på
räckena. I stället kom turisterna och fann att det mycket väl gick
att leva några sommarveckor i den traditionsmättade miljön. Nu
doftar det åter fisk i Mollösund, dock inte lika kraftigt som förr,
men de gäster som hittat dit en gång ha inte försvunnit. De tycks
förlika sig väl med doften av den blivande lutfisken.
Käringön, vars stugsilhuetter dallrar i solskenet vid Måseskär, är
till trängsel fylld av främlingar, alla villiga att instämma i den
»kärleksförklaring till en kust», som Torsten Fogelqvist skrev där
ute. Vid Gullholmen lägger båten till framför skärgårdens äldsta
ännu i gång varande konservfabrik, som startades av
ansjovis-pioniären J. J. Hallgren 1865. Men de middagsrastande
fabriksflickorna är inte längre de enda färgklickarna på bryggan. I själva
verket bleknar de bort inför all den brokighet, som utvecklas av
deras systrar och bröder från andra fabriker, ty Gullholmen är nu
en av folkrörelsernas semesterorter. Sin egenskap av skärgårdens
mest typiska bebyggelsesilhuett har fiskeläget kvar. Husen står
som packade upp över bergknallarna, och adertonhundratalets
prägel vilar ännu över sjöbodarna nere vid vattnet.
Utanför Islandsbergs huvud, där fyren glimmar vit på det branta
berget, blir det gärna en liten hävning av däcket, även om vädret
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
