Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Axel Granholm: Järnvägsbyggarliv och gärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axel Granholm:
JÄRNVÄGSBYGGARLIV OCH
GÄRNING
Mina personliga minnen av järnvägsbyggarlivet på 1890-talet
orientera sig främst till det nordligaste Norrland, där — om den
av engelsmän på 1880-talet som hastverk anlagda Gällivarebanan
undantages — ännu så sent som 1891 varken fanns några järnvägar
i drift eller något järnvägsbyggande i gång. Stambanan genom övre
Norrland var dock beslutad och bedrevs söderifrån under en även
för senare tiders mera utvecklade teknik och ekonomiska resurser
ovanlig forcering. Norrifrån upptogos arbetena vid Boden 1892.
För deras bedrivande skulle sedan den sommaren utföras närmare
terrängstudier och utstakningar mellan Boden och Jörn. Det var
den tiden vanligt att elever vid Tekniska högskolan sökte
sommarpraktik vid statsbanebyggnaderna, så ock jag, som alltså en tidig
vårdag embarkerade den gamla kustbåten »Norrbotten» för att via
Piteå bege mig upp till mitt anvisade arbetsfält, uppstakningen av
stigningen från Pite älv vid Älvsbyn till de höga myrplatåerna där
Koler station nu ligger.
Sjöfärden blev innehållsrik — »Norrbotten» var
seglationssäsongens första, i Norrlandsstäderna då alltid mycket efterlängtade
och på särskilt festligt sätt uppmärksammade båt —
landsvägsresan likaså. Det fanns gästgivargårdar den tiden på
Pitedalsvägen — fru Lundströms vid Tvärån och fanjunkare Baudins i
Älvsbyn. De senterades livligt av den unge teknologen från det magra
inackorderingsstället i Vasastaden. Med det första nattlogiet i en
by vid Storkorsträsk, där jag först mötte mina stakarekamrater,
var det sämre. Där räckte sängarna ej till för alla, vi voro elva om
tre. Min bädd blev golvet med min ulster som madrass och täcke,
ett par vedträn huvudgärd. Så började min järnvägsmannabana
och därav tog jag ej skada, och det gjorde ingen av de andra heller.
Arbetsivern var stark och arbetsglädjen stor i skaran av
arbetsledande ingenjörer, hjälpande unga teknologer och hantlangare
av ortens folk med sitt särskilda idiom. Stakningskolonnen avancerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
