Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Axel Granholm: Järnvägsbyggarliv och gärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjuksalen och i doktorns mottagningsrum huserade fem
ingenjörer av olika grader.
Ytterligare omkring 3 mil inåt fjällvärlden var det jag skulle få
min arbetssträcka, ungefär nuvarande linjen mellan Abisko och
Kopparåsens järnvägsstationer. Borta vid Torneträsks västra ända
— vi gåvo platsen namnet Tornehamn — funnos då blott två små
boningar för människor, ett par från engelsmännens tid
stammande enkla baracker byggda av fjällbjörk; furan växer ej på denna
höjd och vid denna breddgrad. Där bodde ett 20-taI arbetare som
börjat arbeta i Tornehamnstunneln, och det var där jag hade mitt
första möte med mina arbetare under den period av mitt väg- och
vattenbyggareliv, som kanske givit mig den rikaste behållningen
av lärdomar och minnen.
Mötet blev ganska dramatiskt. Jag skulle med min närmaste
ingenjör göra en första orienteringsresa upp till Tornehamn. Till
platsen för den lilla förläggningen gick det fort och bra att komma
på uppkörd vinterväg, men väl vid målet fingo vi över oss en
rykande fjällstorm från sydväst med massor av snö, som helt
sopade igen varje spår till väg och gjorde varje samfärdsel farlig.
Sedan vi varit instängda i björkbaracken ett par tre dagar utan
förbindelse bakåt, började provianten tryta både för oss och
arbetslaget, och det var ingenting annat att göra än att trotsa ovädret och
ge sig ut med mannar och hästar för att söka uppnå det
välförsedda och trygga storlägret vid Vassijaure. Det var en ganska
utsvulten, av stormen och mörkret förblindad, skottande, pulsande,
ibland mot orkanen krypande skara som efter en dryg dagsmarsch
nådde fram till en likväl blott omkring femton kilometer avlägsen,
mellanliggande etapp, ett färdstall överfyllt med av stormen hejdade
och instängda forkarlar. Men där fanns varmt kaffe att drickas på
fat och på bit, den fördröjda provianten för Tornehamnsförläggningen
med mera, och livet tedde sig åter ljusare i den för övrigt
också med stormens plötsliga bedarrande ljusnande vinternatten.
De arbetare, vi först hade, utgjordes av kommunikationsgeografiska
skäl till största del av norrmän, bland vilka dock befunno
sig ett stort antal halvt förnorskade svenskar, som länge arbetat
i Nordnorge, företrädesvis i gruvorna i Nordland och Finnmarken,
oftast i Sulitelma. Dessa svenskar hade ett gott namn om sig på
dessa nordliga kanter som duktiga »anlæggsarbeidere». Att de på
norska sidan gingo under kollektivbenämningen »slusk», betydde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
