Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Axel Granholm: Järnvägsbyggarliv och gärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den svenske lappen, den ende urinnevånaren däruppe, hade
vi ingen användning för. Våren 1899, då det var brått med
transporterna innan isen på Torneträsk bröt upp, frågade jag en flyttlapp,
som kom förbi med sin hjord, om han ville köra virke till
Abiskojokk med sina dragrenar. »Rik lapp icke köra bord» (det
norska ordet för bräder), blev beskedet. Efter de därmed från
min sida avbrutna förhandlingarna stod lappen emellertid kvar,
och då jag till slut frågade, vad han ville, kröp det fram, att han
ville bli bjuden på brännvin, »jokkis». »Fattig insjenör icke hava
jokkis» — blev mitt svar.
Där voro vidare ett antal finnar från svenska Finnmarken och
norra Finland. De kunde ej heller järnvägsterrasseringens konst
— det blev ofta ganska formlösa gropar i stället för banprofilens
geometriska linjer och plan. De kommo oss aldrig nära, de förstodo
ej vårt språk, och därtill voro nog deras levnadsvanor och
bostadshygien än mer enkla, än vad som var vällovligt till och med vid den
standard, som man då brukade ge förläggningar i vildmarken, där
transporten av byggnadsmaterialen ofta kostade mer än dess inköp.
Det var först sedan den stora byggnadsapparaten organiserats,
som de verkliga männen av yrket kommo nerifrån Sverige. Dessa
elitens folk, fylkade omkring sina vittbefarna, mångkunniga
lagförmän, voro väl samarbetade — en borgen för mycket.
Samhörighetskännande med företaget, ambitiösa för resultatet, kunde de gå
obetvingliga fram i arbetet genom mödor och faror. Kärleken till
det ständiga nyskapandet kompenserade dem för saknaden, när de
gång efter gång måste lämna de finputsat färdiga objekten —
skärningar, bankar, murverk — som snabbt vuxit fram under deras
händer. Så var det med dessa män även i arbetet under det
arktiska högfjället och under levnadsförhållanden som även för dem
— vana vid varjehanda i ett ambulerande yrkesliv — måste te sig
osedvanligt främmande och vilda.
Födan är ju viktigare än bostaden, som oftast visade en torftig
fasad. Under banbyggnadens allra första tid provianterades
arbetsstyrkan i arbetsledningens egen regi. Man kan ha olika mening om
statsdriftens möjligheter, på detta område var den emellertid
bestämt misslyckad. Snart nog övergick man därför till privat
fournissör och det blev — främst på grund av att förnödenheterna
under nästan hela byggnadstiden måste i brist på vägförbindelser med
Sverige tagas från Norge — ett norskt handelsföretag givet att hålla
oss med mat och en del annan livets nödtorft. Proviantören var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
