Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Med Hova och Keinil genom Rautasdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Er ti st M anker
hade på trettioåriga kx-igets tid kommit som flykting från Hova i
Västergötland, och därav hade släkten sitt namn. Påbråt röjdes
även, menade Lars, av alla Hova-söners resliga växt. Trots alla
lapska giften under de föregående generationerna var Lars själv
en stor och stilig yngling. Hade vi bytt kläder, hade han varit
den store svensken och jag den lille lappen.
Vart ville han då komma med sina studier, Lars Hova. Jo, han
ville bli ingenjör. Räkning och fysik var det roligaste han visste.
Och inte tycktes han ha svårt för språk heller. Han brevväxlade
med en tyska och prövade ibland under vår vandring både tyska
och engelska glosor. När vi pustade, sa han: — Now, \ve are here.
Omedvetet gav han därvid uttryck åt något som ganska väl
karakteriserar ett vandringsfolk: det behagliga konstaterandet av en
tillryggalagd sträcka. Lars Hova ville bara inte vandra här av och an,
han ville gå vidare.
Plötsligt konstaterade även Lill och jag, att vi var här — inför
det första märkligare kulturminnet på färden. Vi stod under den
väldiga stenpelare nära Kåhposjaure, som bär en timrad lappbod
fem meter över marken. Det var den klipp-njalla, här kallad
aiti-kerke (= bodstenen), som med en Albert Engström-skiss pryder
omslaget på en volym i den av kirunadisponenten Lundbohm på
sin tid utgivna serien »Lapparna och deras land». Företeelsen var
väldigare än vi väntat oss, ett verkligt monument över de släkten,
som i denna trakt haft sitt höst- och vårtillhåll och här bytt
sommar- och vinterdon. Själva klippblocket, den höga sockeln, hade
väl stått här sedan istidens skapelseakt, men när och av vem
timrades boden däruppe?
Lars Hova kunde ge besked. Det var hans farfars farfar som var
byggmästaren — så med sina ingenjörsfunderingar hade Lars
tydligen påbrå även i den vägen. Om den gubben visste man för övrigt
bara att han helte Anders. Och boden byggde han ju — så var
brukligt förr — däruppe på det otillgängliga blocket för att få ha sitt
förråd i fred för järvar och tjuvar. Det fanns gott om strykare förr i
världen som tog vad dom kom över.
Från farfars fars tid kunde Lars en bra tjuvhistoria. Nere i
Jukkasjärvi fanns en tjuvstryk, en finné, som hette Paaninen. En
vinter, när farfars far, Per Andersson Hova, låg där nere med sina
renar, försvann Paaninen från byn, och Per blev misstänksam. Han
tänkte på sin bod däruppe vid Kåhpos, som han lämnat full med
kött och grejor för sin och familjens återkomst nästa vår. För en
’362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
