Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Med Hova och Keinil genom Rautasdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med Hova och Keinil genom Rautasdalen
Vi lärde oss tycka om honom under de kommande dagarna.
Han hade humor och ett gott hjärta, han hade den rätta tekniken i
forsarna, och han var förunderligt stark vid årorna. Hans motor
hackade aldrig. Vi behövde inte ens dra i ett startsnöre.
Så kom vi att färdas uppför det långa vattnet alldeles som i
gamla tider, utan en motors surr men med årornas mjuka,
rytmiska dunkande, håbandens ljuvliga kvidande och styrårans sävliga
tag i vattnet utmed aktern. Men innan vi kom till Rautasluspen
hade vi selen och forsarna. Där forsen var för svår, fick Lill ochjag
gå i land och ta oss fram genom videsnåren, här som annorstädes
en fantastisk dvärgskog. Vi skrämde upp ripor, och som vanligt
skrattade de i förskräckelsen. Ute i forsarna kämpade Keinil och
Lars Hova. Det knakade i stavarna, och fram sköt båten. Här
rådde människokraft och teknik över naturkraften.
Vi kom till Rautasluspen, och aldrig var synen skönare.
Fjällfotografernas nestor, Borg Mesch, har försökt fånga den med sin
kamera och Karl Tirén med sin pensel. Båda har lyckats bra; den
som sett Tiréns »Jamikussuolo — de dödas ö» i Östersunds
läroverk glömmer inte motivet. Men endast den som tagit sig hit en
klar höstdag och dröjt sig kvar tills solen gått ned bortom det heliga
Vidjavare och sett den dagsrealistiska färgprakten flyta över i en
drömlikt blålila kvällston, han vet vilken upplevelse det är frågan
om. Framför oss såg vi nu hela härligheten dubbelt, ty sjön låg
spegelblänk.
Här mitt emellan de dramatiska stupen, Välipakte och
Neita-pakte, simmade den lilla »de dödas ö» som i luften. Den hade
himmel både över och under sig — tills vår båtstäv spräckte
vattenspegeln. Vi kiev dämpat i land och stannade inför en liten kulle med
två små vindblekta träkors. Inga namn eller årtal. Men det var
längesedan korsen restes; väder och vind hade gnagt djupt i
kanterna.
Keinil satt en stund andäktig på kullen. Kanske var det någon
av hans förfäder som vilade här. Det var mest Kaalasvuomafolket
som vandrat genom dalen. Stora gulbruna gräsfläckar och
flammor av epilobium på landet snett emot vittnade om de gamla
vis-tena.
Keinil och Hova bytte plats vid årtullar och styråra, och sårodde
vi vidare. Vi styrde mot södra stranden, för Hova ville gärna ha ett
porträtt taget under Välipaktes stup att sända sin tyska brevvän.
’369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
