Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Med Hova och Keinil genom Rautasdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker foto.
Stora vinbärsklasar lyste rött under bladen, när vi böjde upp kvistarna.
vi inte hitta; dem hade den samvetsgranne arkeologen nogsamt
tagit till vara. Men vi undrade ändå, om han funnit allt. Djupt ned
genom springor och hål mellan stenarna hade säkert mynt och
andra ting singlat — så djupt, att de fick ligga där för tid och evighet.
Skulle emellertid någon kommande arkeolog finna en femöring
där med årtalet 1941, så har det sannolikt varit min. Den klingade
så vackert, när den singlade ned mellan stenarna.
Olivinblocket var troligen själva huvudseiten, gudens säte och
platsens kraftkoncentration. Här gav nomaderna sin tribut för att
lyckligt komma fram, för att ha hälsa och renlycka.
Ett stycke öster om offerplatsen rann en bäck ned från fjället.
Närmare fick inte kvinnorna komma, upplyste Keinil.
— Var det för att skydda kvinnorna eller guden?
Keinil, som var gammal ungkarl, fick en glimt i ögat och menade,
att det nog var för att skydda guden. Då gav Lill honom en blick,
och han var något förvirrad, tills han som vanligt fann sig och
trodde, att det var bäst att hålla två så starka krafter isär.
Vid sidan om det kraftiga blockraset fann vi en ljuvlig och
solvarm lund av fjällbjörk och rönn och med vinbärsbuskar röda av
bär. Bären var kanske något skarpare än i trädgårdarna söderut
’375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
