Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Lundberg: Att bo i eldhus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lundberg
Var och en har deltagit på ett eller annat sätt. Alla känna till
svagheter och vådor i konstruktionen, liksom var och en vet vad det vill
säga att lägga in en bjälke och har omedelbar erfarenhet av
takåsarnas sega, dock en liten smula sviktande bärstyrka.
Var och en kan alltså uppskatta den konstruktiva skönheten på
ett helt annat sätt än vi i vår specialiserade tid!
Eldhuset i fäboden sluter sig med elden och härden såsom sitt
centrum, såsom sitt hjärta. När man stänger ytterdörren om sig,
är allt i eldhuset bastant timrad, sluten vägg — och i mitten lyser
elden, omsluten, fredad. Yttervärlden existerar inte längre.
Jo, den öppna rymden har vi dock alltjämt kontakt med, fritt
och obundet, genom takets rökhål. Just detta är det som skänker
den egenartade föreställningen om absolut avskildhet, men
samtidigt frihet — fullständig, oändlig frihet i tillvaron.
Under vikingahövdingens självsäkra, maktfulla styre har
tiohundratalets gårdsfolk kanske förnummit sin värld så — var och
en på samma gång ständigt redo att göra sitt då faran kommer.
Och den torde sällan ha varit långt avlägsen.
Vilken omsorg lade man inte ned på byggandet, på behandlingen
av det praktfulla kärnfuruvirket. På den punkten vet vi besked.
Genom Anders Zorns framsynta samlargärning finns i Mora några
timmerbyggnader från mycket gammal tid bevarade. Om de ej
härstammar från tiohundratalet utan är något yngre — liksom det
ryktbara kyrkhärbret vid Älvdalens kyrka — så bär de dock
prägeln av det århundradets uppfattningssätt och skaparvilja. Det är
om dessa de vittnar. Genom Gerda Boethius studier är de väl kända
över hela landet. De gör Mora till vår förnämsta vallfartsort när
det gäller detta århundrade.
För dem som tar upp studiet av vikingatidens byggnads- och
hemkultur ställer sig snart den frågan: hur gammal är
timmerbyggnadskonsten i vårt land? Är den inhemsk eller har vi lärt den från
främmande håll? Och i så fall varifrån?
Svar på dylika frågor får vi måhända bäst på Gotland. Må vi
ställa färden till några av de imponerande bildstenarna från
700-talet, till dem som i sina rika bildverk också skildrar samtida hus!
I Buttle socken, vid Änge gård, står en dylik sten, som visar
bilden av ett hus med två människor som sitter och samtalar, livligt
gestikulerande. Konstnären har med naiv åskådlighet skildrat hu-
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
