Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Lundberg: Att bo i eldhus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lundberg
Stolpboden är inte som eldhuset en byggnad som lägrar sig tätt
på marken. Den utgör i stället en omsorgsfullt sluten
förrådsbehållare, som på korta, bärande stolpar lyftes upp över markens fukt
och skyddas mot gnagande, klättrande skadedjur. Här är golvet
alltså inte som i primitiva eldhus en behandlad markyta utan i
stället ett golv av bastanta kluvna stammar, omsorgsfullt
sammanfogade inbördes och lika omsorgsfullt inpassade emellan husets
syllram och dess följande timmervarv. Allt sluter sig tätt samman
kring denna behållares dyrbara innehåll.
Kanske är också den tredje grundläggande hustypen i vår
träbyggnads tradition, loftboden, att betrakta som samhörig med
införandet av skiftesverk och knuttimring överhuvudtaget.
Loftboden har hemortsrätt i Främre Orienten även den. Med
sina två våningar och sin öppna svalgång framträder den som en
utpräglat sydländsk byggnadsföreteelse. Men sådan vi känner den i
våra dagar har den givetvis tagit upp åtskilliga yngre drag —
inslag av de historiska stilarterna, romanska, gotiska och inte minst
renässansmässiga.
Det synes inte alldeles uteslutet att trots allt vissa speciella
utvecklingstendenser i det skandinaviska hus- och gårdsbyggandet
skulle kunna höra hemma i vikingatiden, det vill säga nio- och
tiohundratalen. Man kan nämligen skönja hur en strävan framträder
att gruppera boningshuset, eldhuset, tillsammans med någon
bodbyggnad, på somliga håll rent av en sådan av loftbodsartad karaktär.
Man inser lätt huru betydelsefull en sådan sammangruppering
kunde vara. Det egentliga hemmet, dagligstugan, utökas med
värdefulla biutrymmen. Ett hem med flera rum, med differentierade
inre lokaliteter är på väg att utveckla sig ur det gamla
enrums-eldhuset.
En dylik utvecklingstendens vore inte någonting som vid
tidpunkten ifråga skulle känneteckna blott Skandinavien, utan
motsvarande företeelser spåras utomlands på åtskilliga håll, inte minst
i England. Men vi kan också skönja hur sådana tendenser via det
tyska stadsväsendet når oss litet senare, måhända på 1100- och
1200-talen. Det är därför svårt att hålla isär de olika inslagen i
traditionens framväxande.
Vi ha dock starka skäl att betrakta den sydgötiska hustypen,
som bland annat kännetecknas av att ett ursprungligt eldhus
kombinerats med ett loftbodsartat hus, har sina äldsta rötter djupt nere
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
