Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Vår gamla bondebygd. Ett försvinnande herdelandskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
långvarig utarmning genom betande djur och genom skövling av
trädbeståndet. Det ursprungliga var en lövskogsmark, som efter
hand blev glesbevuxen fälad, där ljungen bredde ut sig. Till sist
låg ljungheden färdig, mörk och fattig under himlen.
Nu kan man fråga: hur gammal är heden? Den frågan råkar ihop
med ett annat spörsmål, som är den stora gåtan i svensk
landskapsforskning: hur utbildades och hur tedde sig bronsålderns
kulturlandskap? Säkert är emellertid, att heden under vikingatid
fanns utbildad på många ställen i Danmark och Västsverige.
Ljungheden var sedermera genom tusen år, ända in på 1800-talet,
lika karaktärsgivande för det maritima sydvästliga Sverige som för
Jylland och Skottland.
I dag söker man ljungheden nästan helt förgäves i det inre av
landet, till och med i trakter, där namn som Ljungby, Örkelljunga,
Åsljunga talar om ljungens makt över landskapet.
I Örkelljunga befinner man sig redan på god väg in i de stora
gränsskogarna mellan Skåne och Småland. Därifrån cyklade jag
en byväg över det östliga Hallandsås. Jag sökte ljungheden utan
att finna den. På några årtionden har skogen i dessa gränstrakter
tagit herraväldet tillbaka. Det har skett med människans hjälp:
herdarna och deras djur har försvunnit, och skogsplantörerna har
kommit i stället. Nu är det inre Hallandsås en sammanhängande
skogsbygd med ofantliga, snabbt uppväxande planteringar av
gran och tall.
I stället för heden fann jag också nyodlingar. Blocken lyste
färska på de oändliga stengärdena, och bonden i en av gårdarna
häruppe, högt på åsen, kunde berätta att hans far och han själv
hade brutit och plöjt upp gårdens mark. En del av denna mark
var inte ljunghed i vanlig mening utan gammal ljungbelupen åker.
Allt detta visar att inte bara skog och hed utan också hed och
åker har avlöst varandra mer än en gång i dessa trakter.
Mot dalsänkan vid Åsljunga, där Lagastigen går fram, slutar
åsen med den fria, branta Åsljungaklippan. Detta är en av Skånes
märkligaste utsiktspunkter. Hela den mångmila tavlan är ett
enformigt hav av ljusgrön lövskog — bok, ek, björk — i mjuka böljor
ända bort under himlen i sydväst, där Söderåsen ligger som en
disblå rand. Till höger, dubbelt längre bort, syns en ännu ljusare
strimma; det måste vara Själland.
Detta är skogsmattan, sådan man drömmer den i en vision av
Forntidsskåne. Det är det gamla Germaniens lövskogsvärld; för-
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
