Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tryggve Lundén: Sankt Eskil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tryggve Lundén
tare uppteckning. Den från och med 1100-talets slut skriftligt belagda
Eskilskulten har fordrat en kort legend, avsedd för ett kyrkligt officium.
Huvudinnehållet i legenden är detta: Eskil, frände och kaplan till den
helige Sigfrid, beger sig, ledd av en inre kallelse, från sitt fädernesland
England till Sverige. Han blir väld till biskop över den del av Sverige,
som kallas Nordanskog (d.v.s. Sverige norr om de stora skogarna Tiveden
och Kolmården), och inviges till sitt ämbete av Sigfrid. En lång tid
förkunnar Eskil framgångsrikt den kristna tron, ty svearnas konung Inge
(= Inge d. ä.) är själv en ivrig kristen. Emellertid blir denne fromme
konung fördriven av sina hedniska motståndare, vilka i stället taga Sven
till konung, »en gudlös man och ovärdig konunganamnet, kallad
Blodsven, emedan han tillstadde dem att dricka blod av djur, som offrats åt
avgudarna». (Legendförfattaren har alltså icke förstått den verkliga
innebörden av namnet Blotsven utan felaktigt tolkat blot, d.v.s. offer, som
blod.) En stor hednisk offerfest anordnas i Strängnäs under Svens
närvaro. Biskop Eskil, som vid denna tid residerar i den närbelägna Fors’
kyrka, beger sig dit och håller, fylld av nitälskan, ett glödande strafftal
för de församlade hedningarna. Dessa gripas av raseri och stena honom,
och detta sker vid den plats, där sedermera Strängnäs’ dominikanerkloster
bygges. Martyrens vänner bära bort hans kropp för att jorda den i Fors’
kyrka. Men då de komma till den plats, som sedermera fått namnet
Eskilstuna, uppstår plötsligt en tjock dimma, och kroppen blir så tung, att
man ej kan rubba den. Här bygges sedermera en kyrka till martyrens ära.
Man kan i Eskilslegenden urskilja tre tillblivelseskikt. Själva kärnan i
legenden — Eskils engelska börd, hans verksamhet i Södermanland under
Inge d. ä., hans martyrdöd i Strängnäs under Blotsven och begravning i
Eskilstuna — bör äga verklighetsgrund. Detta bestyrkes ju delvis av
Ailnoths uppteckning, tillkommen få årtionden efter Eskils död. Inges
kristna nit och kamp med den hedniske Blotsven är belagd i andra källor.
Lokaluppgifterna måste anses autentiska. Traditionen om en nordisk
martyr är alltid knuten till hans dödsplats och begravningsplats.
Legend-lörfattaren kunde icke gärna förvanska uppgifterna om dessa platser. För
övrigt vittna kristna gravmonument om tidig mission kring Eskilstuna,
och ett dokument från omkring fl20 (en förteckning över den katolska
kyrkans dåvarande provinser) intygar, att biskopar intill denna tid
residerade i Eskilstuna. Bekarne-stiftet, vars biskopssäte först var Fors,
sedan Eskilstuna, sammanslogs snart med Strängnäs’ stift; 1164 nämnes
som sörmländskt biskopssäte endast Strängnäs.
Folktraditionen var emellertid snart färdig att göra sina legendariska
tillägg till Eskils historia. Hans minne utsmyckades med s. k.
vandrings-sägner, övertagna från legender och sägner. Vid offerfesten i Strängnäs,
berättar legenden, inträffar ett våldsamt oväder, varvid Eskil själv ej
träffas av en enda regndroppe, och detta järtecken är ett ofta
förekommande drag: Bimberts Ansgarsbiografi tillskriver sålunda den svenske
konvertiten Hergeir detta under, och biskop Adalvard av Skara säges
med sin bön ha kunnat framkalla nederbörd. Järtecknet vid Eskils
begravning — den döde ger till känna, var han vill bli begravd — är också
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
