Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Östbye: Resa till hembygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resa till hembygden
nan bussarna fanns, och ont gjorde det innan stadens enda
tandläkare kunde börja annonsera om »Human tandvård». Strömming
och potatis tre gånger om dan är inte det bästa för tänderna.
Fattigdomen syns i regel tidigare i mun än eljest på kroppen.
På tal om kvinnor var det då som nu så, att de hade den största
och svåraste känningen av fattigdomen. Jag minns alldeles
särskilt a’Jan Ers mor. Hon var krokig som en enebuske och hade
bara en tand i munnen. Jag har aldrig sett den kvinnan sitta.
Hemma i stugan stod hon vid spisen, hon stod när hon åt, och vern
vet om hon inte stod när hon sov också. Kom hon in i köket ställde
hon sig nere vid dörren. Fåordig var hon, men ibland kunde hon
berätta.
— Vet frun, jag hade en sån egendomlig dröm i natt. . .
— Jaså, sa mamma. Och vad drömde Jan Ers mor då för nånting?
— Jo, jag drömde, att jag kom till himmeln. Och det var så
för-innerligande vackert där. Jag kom in i ett stort fint rum och ställde
mej därva döra. Och på var sin stol satt Gud Fader och n’Jesus.
Och då titta Gud Fader opp på mej, och så sken han opp och så
sa han:
— Stig opp du Jesus, så a’Jan Ers mor får sitte!
Skrock och övertro släpper aldrig riktigt sitt grepp om
befolkningen här i trakterna. Hur kusligt kände man det inte, när
höstkvällarna hängde över en som en nedtryckt slokhatt, där
stjärnorna tittade in genom malhålen. Det var sådana kvällar, då man
kurade ihop sig kring morbror Emil, som berättade om vitror, så
det kröp efter ryggen. Och i denna självpina stornjöt man. Man
tyckte det var hemskt men ville inte gå miste om ett enda ord. Det
är väl på det hela taget så nu också, fast nån annan för ordet,
sedan morbror tyst lagt sig till vila under björkarna på kyrkogårn.
Jag träffade min kusin i somras — välbeställd bondmora med
elektriskt kök och allt annat modernt. Men skrocken bor kvar i
henne. Grisen hade självdött av någon anledning, som inte ens
veterinären kunde riktigt klarlägga.
— Jag vet va det är jag, sa hon till mig. Vitrorna har alltid hållit
till i det här hörnet, där kätten stod. Men nu har jag flyttat den
och samtidigt har jag lagt ut några tioöringar till vitran. Du ska se
det går bättre i fortsättningen.
Hon sade det med glimten i ögat. Men så pass släkt med henne
är jag, att jag nästan är övertygad om att innerst inne trodde hon
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
