Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calla Anrick: Måndag i Karlshamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Måndag i Karlshamn
Oskar hilla hem med sill skepp — plats för individen — också för
Mandas Oskar.
Man är inte ett nummer, inte ens bara ett efternamn, man är ett
förnamn. Kanske är vägen åter till år 1700 här inte så lång — i
själva mantalsförteckningen kändes man då vid både Truls
Fiskare, Långe Johan, Svenske Måns, Vegerumspelle och Jeppe på
bryggan — Mandas Oskar har traditioner bakom sig. Ähum —
både i ett och annat avseende.
Inte heller på Lasarettet blir man bara en åkomma —
»Blindtarmen på 10:an», och knappt med stort B. Nu var det förresten ett
solsting. En gästande vän fick en blåblank pingstsöndag solsting
på en ö ute i havet ett par mil bortom Karlshamn.
Efter en kort timme kommer en vänlig herre vandrande med sin
läkarväska över öns solstekta klippor och in till patienten, som har
en förnimmelse att åka omkring, med huvet ner, bland ulliga moln
i rymden och plågas av alla symptom på livlig böljegång.
Näktergalar sjunger ur alla buskar — men dem hör också vi; det är
premiärdag för året.
Läkaren-Aladdin mumlar några trollformler i en telefon och till
oss säger han:
— Medicinska avdelningen på Karlshamns lasarett.
Så måtte han ha gnidit sin Aladdinlampa, för simsalabim står
där två höga djinner med en bår i stugans låga och trånga dörr.
Båren lyfts ner i motorbåten, havet går i dyning för oss alla, båren
lyfts upp ur motorbåten och skjuts genom bagageluckan in i en bil,
som av sin chaufför och ägare utrustats även för detta bruk.
— Så kör vi då, säger chauffören fryntligt. Jag hittar hela vägen.
Det tyckte man ju var underligt sagt, men man begriper när man
kommer fram till sjukhuset, beredd på järngrindar och vakt och
lås och något vitstärkt med pappersexercis redan i porten.
— Vill harrn ta i, säger chauffören med det blekingska a som
ljuder i stället för e, så bär vi in. Hissen till höger.
Och mellan korridorens pelargonior och fuchsior och Flitiga
Lisor kommer vi med båren och Stora Syster möter med ett
välkomst-leende och ett anteckningsblock och Lilla Syster säger:
— Skeppar Mattsson skjutsade över i sin båt, förstår jag. Jo,
jag känner alla där neråt vikarna. — Ett ögonblick bara, så
kommer Doktorn Själv.
En solskensberättelse från början till slut. Men sådan är den, den
Lilla Staden.
14. STF 49.
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
