Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke Ricklund: En fjällbondes almanack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En fjällbondes almanack
smaka fårkött och behålla ett par »älafår» (avelsfår) om det nu är
nån idé att hålla på å fö björn jämt. Lämpligt vore att släppa opp den
lilla flocken i Lolie igen till ett slags lockbete, och lägga sig på lur
och försöka ta den satan, fick man bara ta saken i egen hand —
fjolårsfåren har man inte fått nån ersättning för än. Hade man bara tid.
Det blir pärbrådska igen, potatisen måste ur jorden. Det är frost på
marken om rnornarna och ingen vet när det svider till och tjälar
riktigt. Alle man ut i pärbacken igen. Lill-räfserskan har stannat
kvar efter slåttern, fast man då inte borde ha råd med lejd hjälp,
men hon är ju brorsdotra i gårn och förresten flinkaste pärtagarn.
Och ett drygt land är det, mycken och fin potatis. Men sannerligen
inget nöje och inte så lätt att komma igång var morron, då det
snoriga, frusna pärriset är vitt av frost och jorden styvfrusen i ytan.
Fram på dan blir det ju rent ljuvligt — solen tinar upp både jord
och humör, och nog är det då en fröjd att se hur säck efter säck
blir fylld med lång gul mandelpotatis, slät och fm. Det blir mycken
»kams» till vintern.
Sannerligen, en dag är all potatisen i källarn — det ger som en
känsla av lugn, nu kan det få komma vad som helst. Och det
kommer. En morgon när man vaknar är allt vitt och bakat in i
mjuk snö. Frampå dagen kommer solen i en liten blyg titt så pass
att rönnbär och gula sälglöv ge en titt tillbaks, men framemot
kvällen vräker det ned ny snö igen.
— Och hästarna som är i fjället! Ja nån fara är det väl inte,
men nu måste man nog iväg efter dem. Kan ju vara bra med
spårsnö förresten. Så ger man sig iväg nästa dag, bäst ta matsäck för
något dygn, ingen vet var de är just nu. Skall det verkligen vara
så att lapparna har hört dem så »långt väst». Och första dagen
går — inga spår.
I kvällningen kryper man in i en gammal gles kåta nedom
fjällkanten, kokar kaffe och äter och ordnar så pass åt sig, att man kan
få som en kallsömn på det gamla mögliga riset. Det blir mildare
väder och slask av snön — på morgonen är den nästan borta. Men
man får ta västöver på måfå. Kanske hör man skällorna, det är
västlig vind. Och sannerligen inom Evighetsvidda utför en hobbe
kommer hela hopen stormande snett ned genom videt — inte alls
på väg hemåt utan vidare västöver. Hunne man nu genskjuta dem
och få fatt i dem — »nu är de mer vill än tam». Fastän Jonas märr
är nog så beskedlig, kunde man bara ta henne.
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
